att en skollärare uppträtt otillbörligt mot barnen riktas sålunda lämpligen till skolans rektor, en anmälan mot en tjänsteman i ett verk för olämpligt uppträdande mot allmänheten till verkschefen o. s. v. Det torde icke vara möjligt att uppräkna vissa slag av myndigheter beträffande vilka stadgandet kan bliva tillämpat. Den nödiga begränsningen har därför i departementsförslaget gjorts på det sättet, att stadgandet angivits gälla endast där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak varom fråga är. Härigenom kommer tydligen att under paragrafens tillämpningsområde falla det av justitiekanslersämbetet anförda exemplet, att en begäran om brottsutredning riktas till en departementschef. Såsom en följd av förslaget i denna del torde böra övervägas att, i analogi med vad som i 10 § lagen om rätt att utbekomma allmänna handlingar stadgas om polismyndighets och allmän åklagares handlingar, bereda möjlighet att vägra utlämnande av anmälningar som ingivits till annan myndighet. Denna fråga lärer komma att upptagas av 1943 års sekretessutredning.
Beträffande beskrivningen på den brottsliga gärningen ansluter jag mig till kommitténs förslag. Det kan icke vara riktigt att, såsom i gällande rätt, påståenden om brott riktade till vederbörlig myndighet jämställas med äreröriga beskyllningar som meddelas andra personer och ansvar för ärekränkning inträder, om den som lämnat uppgiften ej kan i särskild rättegång bevisa dess sanning. När en uppgift om brott riktar sig just till det samhällets organ, som har att upptaga anmälan i sådan sak, framträder den som vida mer legitim, och ansvar bör därför, såsom kommittén föreslagit, inträda allenast om uppgiftslämnaren bevisligen farit med osanning. Erfarenheten bestyrker, att det nuvarande straffhotet avskräcker allmänheten från att lämna åklagare och polismyndigheter önskvärda upplysningar om brott. En annan sak är att, såsom kriminalpolisintendenten i Stockholm påpekat, allmänheten genom oriktiga uppgifter till förmån för den som är misstänkt för brott kan vilseleda polismyndigheten. Jag har, i likhet med kommittén, icke ansett mig kunna förorda. att det straffbara området utsträckes till att omfatta sådana uppgifter.
Beträffande uppsåtligt brott är jag alltså i sak ense med kommittén. De farhågor som i justitiekanslersämbetets yttrande yppats mot att öka möjligheten att ostraffat tillvita annan brott synas mig emellertid; beaktansvärda i fråga om oaktsamma gärningar. Kommittén synes mig gå för långt, då den icke vill straffa oaktsamhet annat än om uppgiftslämnaren själv gjort anmälan eller påkallat utredning samt underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning. Varje osann angivelse eller tillvitelse bör enligt min mening föranleda straffansvar och följaktligen även skadeståndsskyldighet, såvitt den sker av grov oaktsamhet. Jag förordar alltså å ena sidan en utvidgning till alla osanna angivelser eller tillvitelser som ske hos vederbörlig myndighet men vill å andra sidan föreslå en begränsning i fråga om oaktsamhetsgraden så att allenast grov oaktsamhet inbegripes. I sistnämnda hänseende ansluter departementsförslaget till vad som i 3 § föreslagits beträffande ovarsam utsaga. Kravet på att oaktsamheten skall vara
