Skolor utan undervisning i troslära är numera ett så långt framskridet kraf, att det väl kan kallas ett tidskraf.
Krafvet har flera skäl för sig. Skolan får alltmer arbete nog med de »världsliga» läroämnena; särskildt på landet blir tiden knapp för skolan, om man nämligen vill bevara ett bondestånd, som kan arbeta. Men hvad som är värst och lika illa i stad som på land är den öfvervikt, som de profana läroämnena med sin klara logik och sina intelligenta metoder få och som göra det allt svårare att finna lärare, som äfven kunna sköta religions-»facket»; det är ett rön, som man ej längre kan blunda för.
Och ännu är staten icke helt och hållet socialistisk. Det är en sak, som föräldrarna synas ännu ha rätt, ja skyldighet att se till: att deras barn uppfostras i deras egen tro, i deras egen lifsåskådning.
Men tron blir mindre och mindre densamma för alla, ju mer människorna verkligen komma att tro, ju mer de göra tron till allvar och ej till en läxa, tro på läran mer än på förkunnaren. Och det är föga. lämpligt att låta den politiska makten råda i ett spörsmål, som är så litet politiskt, men så helt andligt som detta.