Det är ej värst för föräldrar som sakna kyrklig tro. Alla, som i sanning kunna bära »fritänkar»-namnet, veta, att lifvet ej ställer sig lika för alla. Om jag reder mig utan kyrklig tro, så kunna dock mina barn behöfva en sådan likaväl för det, åtminstone under vissa år. Och det är visst: de böra själfva arbeta sig fram till sin lifsåskådning, om den skall skänka dem någon ro; de böra »pröfva allt», innan de fastslå något, jämföra det de få i skolan med det de få på andra områden, t. ex. af föräldrarna. Hvad samhället bör tänka på, är först och främst de föräldrar, som ha annan kyrklig tro än den statskyrkliga. Och det blir ett kraf, som ej är lätt att afvisa: när det gäller tron, böra föräldrarna återfå den uppfostrarrätt, som staten eljes ser sig tvungen att taga ifrån dem.
Och kyrkan, som alltmer ser, att man ej kommer någon väg med våld, när det gäller tron, ja att man motarbetar sig själf, när man brukar våld i andliga ting — kyrkan själf börjar fordra, att tron blir en fri sak. Hon ser att barn, som med våld bibringats statskyrklig tro, oftast bli fritänkare, och det ofta i ordets mindre goda bemärkelse: de kasta bort det gamla, innan de hunnit fram till något nytt.[1]
Då spörsmålet om religionen i skolan först och främst är ett spörsmål för folket, skulle särskildt vi, som äro utgångna från folket, kunna vittna i saken. Låt då mig berätta mina religiösa barndomsminnen.
- ↑ Tanken är fri, när han följer sina egna lagar. Gör han sig fri för hastigt (från hvad man kunde kalla de själsliga naturlagarna: böjelselagar, känslolagar), så kommer han lätt in i ett tygellöst fritänkeri, som ej är af godo och som ofta slutar med, att han böjer sig dess djupare för främmande lagar.
