Sida:Religionen och skolan.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

stod i alla postillor. Men jag kunde ej få mig att tro, att jag var en sådan storsyndare. Jag gjorde mig så stor jag kunde: drog fram i minnet allt det galna jag visste, att jag hade gjort, sagt, tänkt, haft lust till; och det blef ibland visst inte så litet. Då och då kom jag så långt, att jag tänkte, att det måste vara ånger det jag nu kände, om jag, dessvärre, också ännu inte grät. Jag bad då om förlåtelse det bästa jag kunde, så som man bör göra. Men något som kunde tas som hjälp eller svar kände jag ej, och jag tröstade mig då med, att det väl ej var alltid man fick svar så, att man tydligt kände det. Jag hade visst hört eller läst något sådant: vägarna voro många. Icke alla voro så högt benådade som Luther eller Johan Arndt; man fick inte vänta för mycket, tröstade jag mig med. Man fick tro. Tro att synden var förlåten, och så gå på med det nya lifvet.

Jag försökte med det. Det kunde pågå inte så få dagar. Och det gick ibland inte så illa. Vi voro skröpliga, det var alltför sant. Men bara vi ville det goda — det berodde väl mest därpå. Det var den nya viljan, det berodde på. Och den hade jag nu, trodde jag.

Men rädslan slappnade. Och lifvet lockade. Försaka världen, — det lät sig göra, så länge världen var oblid mot mig; men log hon mot mig aldrig så litet, — så glömde jag Vår Herre på en gång. Ja, om hon så också inte log: Vår Herre blef glömd ändå. Allt mindre stod jag »på vakt», alltmer sällan bad jag. Och klarare och klarare visste jag, att jag var densamme, som jag hade varit. Min enda tröst var, att då jag icke hade varit omvänd, så kunde jag inte heller