wanliga swaret: ”óstchen charaschó, vasche vysokoblagoródie!” (mycket wäl, hans högwälborenhet). Till juden särskilt sade han på tyska: ”Hör på, Schmuel, om du förorsakar professorn någon oro, låter han lägga en snara om halsen på dig och kasta dig i floden.” Juden, som war en lång, mager man, i en fotsid rock, kastade en så ödmjukt bönfallande blick på mig, att jag i mitt sinne lofwade handla mildare med honom i gerningen, än som nämde hotelse tycktes utlofwa; och det höll jag äfwen och hade icke något skäl att ångra det. Mina wänner från Irkutzk följde mig till det förutnämda klostret, der återstoden af champagnen tömdes, hwarpå de lemnade mig efter ett hjertligt afsked.
Jag war nu ensam på min bark, hwilken war så inrättad, att öfwer midtersta hälften war uppförd en framtill öppen ruff eller skjul af bräder, med åt båda sidor sluttande tak, och bakre fjerdedelen af detta skjul, som war afdeladt förmedelst en brädwägg, hade ett litet fönster, nedanför hwilket war fastspikadt ett bord, och framför detta stod en stol; men rummet war så litet, att när dörren skulle öppnas, måste dörren flyttas. Utanför brädwäggen stod min reswagn, med aftagna hjul, och tjenade till säng, och framför denna en packwagn, hwari instrumenter och öfriga förnödenheter förwarades. Framför denna höll folket till, och midt på taket war ett fyrkantigt hål, genom hwilket jag kunde krypa ut i dagens ljus. Framför skjulet war plats för 4 roddare, när man måste gripa till årorna. I stället för roder, begagnades baktill en ofantlig åra, huggen af en timmerstock, hwilken styrdes af skepparen och en af hans underlydande. På farligare ställen arbetade 4 till 6 man wid den, och då utlades wanligen en dylik åra i förstäfwen, för att snabbt kunna wända fartyget. Wi gledo nu långsamt åstad norrut med strömmen, utan åror och segel, genom en flack nejd, hwarunder jag om Lördagen (den 30 Maj) blef från min wagn i tillfälle se juden fira sin sabbath i främre delen af skjulet, hwilket tillgick sålunda, att han drog kaftanen af wenstra armen, sköt skjortärmen upp öfwer armbågen, band sin Tephilim på pannan samt på utsidan af wenstra handleden, iklädde sig en lång talar af tunnt hwitt bomullstyg, uppläste en hop hebräiska böner, knäföll och sjöng med dämpad röst åtskilliga strofer. Dessa tephilim äro twå tärningformiga bitar af styft, swart läder af omkring 2 tums sidolinie, på hwilkas sidor finnas med upphöjda bokstäfwer intryckta Guds namn: Jehova, Elohim, o. s. w., och påstås innehålla pappersremsor, hwarpå uttåget ur Egypti land är beskrifwet. Wid deras undre sidor äro fastgjorda twå långa läderremmar, hwarmed de
