Hoppa till innehållet

Sida:Resa i Sibirien.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
103

efter regn. Fiskrarne äro derföre också rädda, för att nattetid närma sig foten af klippan. Här börjar floden att wända sig mot öster. Oaktadt roddarne från Tantakinska talade ryska, woro de till drägt, anletsdrag och kroppsbildning fullkomligt olika de wanliga ryssarne. Gustaf fann drägten likna de finska böndernas. De buro ej heller afskuret hår som ryssarne, hade en mindre köttfull, men smärtare kropp, lifliga ansigtsdrag och wackra, wanligen blå ögon. Den ena af nykomlingarne hade en turkisk bössa, längs hela pipan inlagd med silfwerbokstäfwer. Mot aftonen förswann den högländta trakten till wenster om floden; landet blef nu öfwerallt lågt, och blott i fjerran wisade sig lägre bergåsar. Dagarna woro ofantligt warma, men nätterna kalla.

Efter att hafwa fortsatt färden hela natten, anlände wi tidigt följande förmiddag till den längsta af alla forssarna, Schamanski porog, som är fullt 1 sw. mil lång. Strax ofwanom forssen delar floden sig i twå armar, som omsluta en enstaka holme, hwilken har någon likhet med ett ofantligt skeppskrof och ofwanpå är bewuxen med barrskog. Det kallas för denna likhets skull äfwen af sibiriakerna för korábl (skeppet). Förberedelserna woro de wanliga, och fartens hastighet så stor, att wi tillryggalade hela denna mil på mindre än en half timma. Nedfärden utför denna forss war utan all fara. Det war en storartad kälkbaksåkning på wåta wägen, och det förundrar mig werkligen, att de reslystne engelsmännen ej ännu kommit på den idén, att pröfwa denna Angara-färd. Men då nu Schweitz så länge blifwit berest, Montblanc bestiget, Rjukand och Böringsforssen beskådad, och lax så ofta fiskad i Leerforssen, så kommer den tid nog snart, då en rik Englands-trött britt finner wägen till porogerna i Angara-floden.

De närmast följande dagarna föreföll intet anmärkningswärdt, utom att wi derwid warseblefwo ett par wäldiga skogseldar, hwilkas rök alldeles fördunklade solen. Den 12 Juni lågo wi öfwer natten wid Seló[1] Késchemy, hwarest jag påföljande morgonen gick upp på kyrkogården, för att anställa mina iakttagelser. Medan jag stod upptagen härmed, kom byns enda tjenstemanm en assessor Gregorii Komlewsky, som han sade, för att göra sin wördnadsfulla uppwaktning. Jag förklarade för honom, att jag föga eller intet förstod ryska och återtog min

  1. Seló kallas en by med kyrka; Zarskoi-Seló betyder således den ”kejserliga kyrkobyn”. En by utan kyrka benämnes derévna.