Sida:Resa i Sibirien.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

104

föregående sysselsättning. Han blef stående wördnadsfullt och tyst bakom mig med mössan i handen, och smög sig slutligen bort. Då jag slutat mitt bestyr, kommo twå wälklädda tjenare och medförde till mig från honom ett fat wofflor, samt annat bakwerk, söt grädda, nytjärnadt smör, ett stort stycke färsk stör, en slags stor flodfisk, af hwars rom beredes kaviar. Slutligen lät han kalla Gustaf och lemnade åt honom en för oss begge mycket nyttig skänk, för hwilken, som han yttrade sig, wi snart skulle wara tacksamma, nämligen twå myggmasker. Den, som war ämnad åt mig, bestod ofwantill i en rund skifwa af tunn papp, utwändigt öfwerdragen med mångfärgadt kinesiskt sidentyg. Wid kanten af denna äro fästade tre remsor af swart tagelduk, af samma slag som man begagnar till siktar, men så gles, att man beqwämt kan se igenom den. Sömmarna, der de tre wåderna äro förenade, äro dolda af orangefärgade sidenband. Den liknar en hattkulle, som är så wid, att den beqwämt går ned öfwer hufwudet och räcker ned till halsen. För att hindra myggen från att komma inunder den, är wid nedre kanten fastsydd en rynkad krage af mjukt, likaledes orangefärgadt sidentyg, som nedfaller öfwer bröstet, axlarna och ryggen. Tagelduken är så styf, att den står ut från ansigtet, hwarjemte den är swal och luftig. Utan denna maskin skulle man ej kunna uthärda här om sommaren, emedan man eljest skulle blifwa alldeles uppäten af myggen. Till och med bönderna begagna dessa skyddswärn, ehuru deras blott bestå af en tagelduksremsa framför ansigtet, medan mygghufwans alla öfriga delar äro af hwitt bomullstyg, hwilket gör dem både qwafwa och warma. Komlewsky hade sagt till Gustaf, att han ej tordes bjuda mig till sig, då han wisste att han ej kunde undfägna mig så, som det anstod en så förnäm gäst; men han bad mig ej försmå dessa saker, emedan de skulle komma oss wäl till pass. Han prisades mycket af bönderna, hwilket är någonting mycket sällsynt bland de lägre ryska tjenstemännen, hwilka nästan alla äro blodsugare.

Söndagen den 14 Juni, som war ryssarnes pingstdag, drefwo wi i land nedanför byn Tschadobetz, och då wi på eftermiddagen åter skulle begifwa oss på wäg, kom en 6—7 bönder med en bondhustru i spetsen, hwar och en bärande sin föräring: en ett med fat ägg, en annan med färskt gädda, en med söt grädda, en annan med färskt bröd, o. s . w. De helsade från byn och bådo mig icke försmå. Jag lät dem komma om bord, tackade dem, och undfägnade dem med brännwin. Innan någon af dem satte glaset till munnen, korsade han sig och bad Gud