stötarna, hwarför wagnarna i de båda sista fallen woro utsatta, och hwilka det war omöjligt för jern och trä att i längden motstå, nödgades wi esomoftast reparera wåra åkdon, hwarigenom nästan dagligen uppkom ett flera timmars uppehåll. Wi tillryggalade dock första dagen närmare 9 sw. mil och tillbragte natten i ett wärdshus.
På wägen till Nowgorod Weliki (det stora) körde wi följande dagen förbi tre militärkolonier, hwardera bestående af 70 hus jemte kyrka och exercisplats. Sjelfwa Nowgorod, som fordom warit en mycket stor stad och ryska storfurstarnes residensstad, war nu så förfallen och öde, att det war bedröfligt att åse. Den är slavernes äldsta stad i Ryssland och war från urminnes tider en berömd handelsstad. Floden Wolkow flyter igenom densamma. Dess makt skildras i ett gammalt ordspråk bland folket: ”Hwem förmår något mot Gud och stora Nowgorod”. I 15:de århundradet, då den stod i förbindelse med Hansestäderna, hade den inemot 400,000 inwånare; men nu blott 8000. Der fanns en stor mängd kyrkor, men många till hälften nedramlade hus. På Ilmen-sjön, hwarwid den är belägen, sågo wi dock ett ångfartyg, hwilket wisade att all werksamhet här ej war utdöd. På wår wandring råkade wi på en andlig procession, hwari twå munkar buro en stor målad Mariä-bild, medan andra buro åtskilliga andra helgonbilder. Allmogen trängde sig emellan de twå personer, som buro hwarje bild, och kröpo nedhukade under densamma, hwarigenom de trodde sig winna helgonens beskydd.
Wi afreste härifrån kl. 3 eftermiddagen och kommo om aftonen till byn Saitzowa, der wi tillbragte natten i en rysk bondes hus, med hwilken wi sedermera skulle komma att göra närmare bekantskap. Då wi höllo utanför och läto fråga, om man wille mottaga oss, stack en rätt wacker ung qwinna ut hufwudet genom fönstret och uppräknade alla de herrligheter hon kunde förskaffa oss, såsom te, kaffe, mjölk, qwass (ett slags swagt, syrligt öl), bröd, o. s. w. Då wi följaktligen afstego, inkommo wi i en liten stuga i understa wåningen, der de gamla swärföräldrarna lågo i en liten afbalkning; i det tillstötande köket war en bakugn, som ännu war warm och hwars baksida utgjorde en del af wäggen i wår lilla stuga. Wärmen i denna war derföre högst beswärlig, och då hustrun war i ett långt framskridet wälsignadt tillstånd, befarade jag att wi lätt kunde komma att få en orolig natt. Dr. Erman beslöt sig också till att tillbringa natten i sin wagn och löjtnant Due tog sitt nattqwarter i en hölada, medan jag qwarblef i stugan och tog mitt
