Sida:Resa i Sibirien.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

28

fruntimmer från Lifland; hennes yngre syster; en fru Voigt från Reval och en fru Eichler. Jag slog mig genast ned hos fruntimren och kom strax i ett ganska lifligt och behagligt samtal. Sedan wi ätit gingo wi ut på fästningen, hwarwid Due aftecknade det tatariska tornet. Derefter togo wi afsked, hwarwid Erman och jag återwände till wårt logis, men Due förswann och blef borta till sent på qwällen. Han hade passat på och smugit sig upp till Ewersmans, i det de, som han berättade, hade sett honom på gatan och ropat upp honom. Wid hans berättelse om sin afton, kom jag att tänka på mina små barn, när de en afton hade warit borta och roat sig, samt kommo hem med händerna fulla af sötsnask och leksaker, och hade så mycket att förtälja, att de knappt wisste hwar de skulle begynna. På samma sätt kom också han med en hel påse full af torkade frukter från Buchariet, som fru Ewersman med en karavan hade fått från sin moder i Orenburg, och hwaraf han nu frikostigt delade med sig åt mig, på samma gång han, liksom barnen, war outtömlig i att omtala huru han tillbragt sin afton.

Tidigt den 19:de, som war dagen före wår afresa från Kazán, kom Ewersman och bjöd oss till middag, hwarest wi hade det rätt trefligt, oaktadt anrättningen blott bestod af torkade frukter och potäter, till följe deraf att det war fastedag. Sedan wi gått ut på ett par timmar, återkommo wi till aftonen och tillbragte tiden så angenämt, att wi skildes helt rörda ifrån detta älskwärda par, hwilket wi för en fyra, fem dagar sedan sågo för första gången och med hwilket wi nu woro så bekanta, som ett par kära syskon. Då wi kommit ned på gatan öppnade wår nötbruna wäninna ett fönster och kastade åt oss ännu en stor påse full med kirgisiska frukter, hwilken jag uppfångade med min hatt. Morgonen derpå skickade hon oss ytterligare ett par meloner, stora som kålhufwuden, hwarpå wi alla tre på ett och samma papper skrefwo några wänliga ord till afsked och derefter körde ut ur Kazán.

Ewersman war en temligen reslig man, med ett par wänliga blå, swårmodiga ögon, samt en skicklig naturforskare, i hwilken egenskap han genomrest alla Rysslands äfwen otillgängligaste stepper[1], och om man sammanlade alla hans resor, skulle de utgöra en sträcka, som wore större än jordens omkrets. Han hade ett par små söta barn. Wi woro alla tre ense om, att

  1. Sålunda benämnes ofantliga trädlösa slätter, hwilka om wåren och sommaren bära ymnigt gräs.