husets inwånare med wigwatten förmedelst en qwast, som de doppa i wigwattensfatet.
På bröllopsdagen, som alltid är dagen efter jungfru-aftonen, träffas brud och brudgum först hos hans och sedan hos hennes föräldrar, för att blifwa inwigda och wälsignade. Lefwa icke deras föräldrar, få de bedja sitt husbondfolk att företräda dessas ställe. Wid det ofwananförda bröllopet föreställde öfwerste Hirsch brudens fader, och war således den, som förrättade inwigningen. En målad obras, föreställande Maria med Kristusbarnet på armen, öfwertäckt med en utskuren silfwerplåt, war uppställd på ett bord, och framför densamma brann ett waxljus. Framför detta låg ett stort hembakadt bröd, hwarpå stod ett slipadt glassaltkar fullt med fint salt. Hos fattigt folk lägges blott en näfwe groft salt ofwanpå brödet. På golfwet framför bordet låg en prydlig matta. Bruden, en högwäxt, wacker ung flicka, iklädd en brun sidenklädning, en gåfwa af fru Hirsch, med långt, brunt öfwer ryggen utkammadt hår, och en mångfärgad silkesduk bunden om hufwudet, gula saffiansskor och hwita bomullsstrumpor, inkom, beledsagad af sin moder. Hon gick långsamt fram till mattan, knäföll och gjorde sin pokorno eller wördnadsbetygelse tre gånger för obrasen. Denna wördnadsbetygelse tillgår på följande sätt: först göres korstecknet med de tre mellersta fingrarna från pannan till hjertgropen, samt från högra skuldran till den wenstra, hwarunder man tillika wördnadsfullt bugar sig; derpå nedfaller man på båda knäna, händerna sättas mot golfwet och golfwet widröres med pannan. Tre gånger upprepades detta knäfall och ödmjuka berörande af golfwet med pannan, hwarpå herr Hirsch steg fram, tog obrasen från bordet, och i det han på ryska uttalade en wälsignelse, förde han den i kors öfwer hennes hufwud. Samma rörelse upprepade han med brödet, hwarpå saltkaret stod. Bruden såg ut som ett prydt, undergifwet offerdjur. Hon hade sett sin brudgum tre gånger och derwid talat ytterst litet med honom. Hon hade länge betänkt sig och gråtit mycket, innan det kom till något beslut, men hade blifwit öfwertalad af swacha och modren. Han war henne obehaglig, och hon hade efter jungfru-aftonen tweksamt frågat fru Hirsch, hwad hon tyckte om hennes brudgum; hwarpå fru Hirsch swarade: ”Han kan ju bli rätt bra, när du blir litet närmare bekant med honom; han är wäl bara förlägen.”
Efter en timmas tid kom bud, att brudgummen war i kyrkan. En prydlig med brokiga mattor utstyrd släda emottog bruden. Framför denna åkte Hirsch’s betjent Xaver i en
