IV.
De hittills behandlade föreställningarna om naturföremålen och företeelserna omkring människan tillhöra uteslutande det animatistiska stadiet, på vilket människan i tingen själva ser levande och maktutrustade väsen. Det är först sedan hon på den väg, som tidigare beskrivits, lärt sig att hos sig själv skilja mellan kroppen och den däri inneboende anden, som hon även hos tingen och företeelserna i sin omgivning gör samma åtskillnad. Därmed har hon nått det animistiska stadiet och ser nu överallt i den värld, som omgiver henne, en hemvist för individuella andemakter, av vilka hon fruktar skada och förgärning och vilka hon därför tillskriver de sjukdomar eller ont av annat slag, som hon icke härleder direkt från onda människor.
Särskilt fruktas vattnet för de sjukdomsbringande makter, som där hava sitt tillhåll. Vid vatten kunde man sålunda »råka ut för farligheter» som kunde »bita», »krama» eller »fastna på» dem, som kommo i närheten av vattnet särskilt efter solnedgången, och i synnerhet var faran härför stor, om man vid ett sådant tillfälle blev skrämd och spratt till. En flicka i Rämen, som ännu lever, träffades under uppväxtåren av en egendomlig obotlig sjukdom, genom vilken hon blivit skelettartat mager, varjämte hon skakas som av en oupphörlig frossa. Då Ykskärnskäringen[1] omsider blev rådfrågad, förklarade hon att flickan fått sjukdomen, då hon en dag tappade ett järnspett i en vak, som hon höll på att spetta upp och därvid blev häftigt skrämd. Axelson berättar, att han i Gunnarskog besökt ett torp, vars invånare voro på god väg att utrotas av en sjukdom, vilken av folket i denna trakt troddes förorsakad av »farlighet» från en förbiflytande bäck.[2] Den som sålunda kommit i berö-
