ring med vatten, t. ex. vid byk, borde därför undvika att hastigt beröra annan person, så att denne blev skrämd, emedan det kunde tillskynda farlighet. Detta undveks emellertid, om den, som varit i beröring med vatten, först höll sin hand över eld, innan han rörde vid någon. Ett kärl, som använts vid vattenhämtning, borde därför icke begagnas som mjölkkärl, emedan mjölken därigenom kunde skämmas; man fick ej heller dricka vatten omedelbart sedan man ätit kalvost, emedan man därigenom kunde skämma nymjölken.
I Norra Finnskoga svarade en gammal man på fråga, varifrån denna »farlighet» härrörde sig, att den kom från »vassveter» vattenvättar.
I uppsatsen »Föreställningar om älvorna» framvisar Ant. Flentzberg en uppfattning om dessa väsen, som i huvudsak motsvarar de här anförda föreställningarna om vissa farliga varelser i vattnet, ehuru älvorna icke synas omedelbart bundna vid detta element utan även kunna uppehålla sig på land.[1] Även älvorna uppträda på natten och vålla sjukdom, bl. a. om man skrattar åt dem. En soldat vid Södermanlands regemente hade av sådan orsak ådragit sig en svår sjukdom.[2] Även Martin Lundqvist erinrar i uppsatsen Sjukdomstro och läkekonst om den allmänna fruktan för vattnet och vad däri dvaldes,[3] samt anför från Östmark och Gåsborn i Värmland tron på »näckbett» såsom sjukdomsorsak och från Västergötland föreställningen om Hann i vannet, som skickade sjukdom på människor och boskap. Föreställningen, att risken för sådan »farlighet» var särskilt stor efter solnedgången eller mörkrets inbrott, omtalas av samme författare från Mangskog och Östmark, som dock tillhöra finnbygden.[4] Märklig är även Hyltén-Cavallius’ förmodan, att den förgärning, som vållades av Vatten-elven yttrade sig i nervösa ryckningar.[5] Huru man undvek att låta mjölken, särskilt nymjölken, komma i beröring med vatten, har redan förut omtalats.[6]
Det nära sambandet mellan de i Värmlands finnbygd omtalade »vassvetera» = vattenvättarna samt älvorna, såsom de beskrivas av Flentzberg, framgår även av likheten i det sätt, varpå de av dessa väsen förorsakade sjukdomarna botades. Mot farlighet från vatten tillgreps i första hand »kringning» motsols omkring den sjuke med en eldbrand, eller också släppte man
