Beklagligt nog har icke författaren, till vilken personen i fråga själv lämnat denna uppgift, kunnat få reda på orsaken till denna olikhet, men det sannolikaste är väl, att den berodde på riktningen av de olika källornas till- och avlopp. Då den »uhörj» som fanns i den farliga källan, utgjordes av sjukdomsbringande makter, men sjukdomarna ansågos komma från norr, det ondas hemvist, är det sannolikt, att den ofarliga källan rann från söder till norr, under det att den farliga strömmade i motsatt. riktning.[1]
Liksom de tider, då makterna voro i rörelse, voro särskilt ägnade för inhämtande av tecken och förebåd av olika slag,[2] så voro även de platser, vilka företrädesvis voro makternas tillhållsorter, tjänliga för samma ändamål. Det har redan påvisats, huru de unga flickorna under vissa förutsättningar kunde få tillfälle att se sin tillkommande i en korsväg. Vid månljusa nätter var det likaså möjligt att även i en källa få se en sådan syn.
Även bilden av tjuvar, som bortrövat något av ens tillhörighet, eller tillskyndare av sjukdom eller förgärning av något slag kunde framkallas i vatten, varigenom tillfälle gavs att hämnas på dem, såsom närmare skall beskrivas i annat sammanhang. I denna användning efterträddes vattnet sedermera av brännvinet, som i den senare folktron spelat en stor roll.[3] Ykskärnskäringen säges ha varit särskilt framstående i detta slag av trolldom och använde sig därvid alltid av brännvin som medium.
Flentzberg anmärker särskilt, att älvorna kommo fram vid fullmåne, den tid, då den ogifte, såsom ovan omtalats, kunde se sin tillkommande i vattnet.[4] Sundblad berättar från Västergötland, huru en trollkunnig i ett ämbar med klart källvatten framkallade bilden av en person, så att han »sto så tudelit i ämmar’t, att en kunde ta på’n».[5] Från Alfta i Hälsingland berättas om en »klok gubbe», vilken i ett brännvinsglas framkallade bilden av en person, som förövat stöld från sin granne.[6]
- ↑ Flentzberg: Offerkällor och trefaldighetskällor. Fataburen 1909 sidd. 72—73.
- ↑ Martin P:son Nilsson: Årets folkliga fester, sid. 234.
- ↑ Jmfr Martin Lundqvist: Sjukdomstro och läkekonst, Västsvensk forntro och folksed, sid. 183.
- ↑ Älvorna, Fataburen 1907, sid. 11.
- ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 300.
- ↑ Folkminnen och folktankar, Band VI, häft. 2—6, sid. 113.
