110
De farliga väsen, varom här är fråga, funnos icke blott i vatten utan även i jorden. Då barn fingo engelska sjukan, troddes deras avtynande bero på att deras kraft sögs bort av »jordmakterna». och sjukdomen kallades därför sôg eller jordsôg. En gumma i Gunnarskog berättade för Axelson, att tvenne pojkar fått »Faliheta» genom att kasta torv på varandra.[1]
Flentzberg berör i sin förutnämnda uppsats även föreställningen, att älvorna sögo eller diade barnen, så att de blevo tvinsjuka,[2] och Hyltén-Cavallius omtalar samma föreställning från Småland, ehuru samma väsen här kallas vättar.[3]
Det synes vara tydligt, att man på det lägre animistiska stadiet föreställde sig hela naturen både »i skog», »på äng» och »i vatten» såsom uppfylld av tämligen dunkelt uppfattade andeväsen, vilka gingo under olika namn: alfer, älvor, vättar o. s. v. Hyltén-Cavallius uppräknar därför också utom älvorna, vilket namn han använder om de egentliga vattenväsendena,[4] även jordvättar, bolvättar och skogsvättar.[5]
Det är sålunda på grundlaget av denna lägre andevärld, som de mera utbildade och personifierade naturväsen, vilka vi möta i necken, sjörån, skogsrån o. s. v. uppstått genom de förras uppgående i större och mera personligt utpräglade enheter i enlighet med den religionshistoriska utvecklingens lagar.[6] Necken säges också på samma sätt som älvorna suga blod ur människorna.[7]
Necken var i Värmlands finnbygd, liksom över allt i svenskbygden, det vattenväsen, som representerar vattnets farliga egenskaper: när någon drunknar, är det necken, som drager ned honom till sig. När man därför skulle bada, borde man först bita i stål för att ej bli »näckbiten», d. v. s. träffas av sjukdom, eller rent av bli neddragen av necken. Till förekommande av
- ↑ Axelson: Vandring, sid. 135.
- ↑ Älvorna, Fataburen 1907, sid. 13.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 273.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 255.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 266.
- ↑ C. P. Tiele: Inledning till religionsvetenskapen, del I, Stockholm 1903, sid. 64.
- ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 213.
