dessa faror kunde man även släppa en kniv i vattnet med udden nedåt, varigenom näcken bands. Såsom förvållare av sjukdom förekom ju näcken i alla vatten: i Östmark finnes en bäck, där öronen av en svart katt offrats, då man passerat densamma med ett dopbarn, till skydd mot förgärning å barnet av näcken.
Hyltén-Cavallius meddelar från Småland föreställningen, att de drunknade äro tagna av necken och förda till hans präktiga salar i djupet.[1] Då även Oden bl. a. också är en dödsgud, som samlar de i strid fallna i sina salar i Valhall, har, såsom redan förut antytts, necken uppgått i Odensgestalten[2] och genom dennas diabolisering har näcken även identifierats med djävulen, så att man svär vid näcken såsom man svär vid djävulen[3] samt ingår, såsom redan förut är visat, förbund med djävulen på samma sätt som med näcken. Hyltén-Cavallius anser, att det just är i egenskap av puke eller ond ande man band näcken även i Småland genom att sätta en kniv eller annat stål i »sjöalandet», när man skall bada.[4] Offer till näcken av svarta djur, en bagge eller en katt, omtalas även från Västergötland och Östergötland.[5]
Forskarlen personifierade det forsande vattnets kraft och brusande ljud, vilket uppfattades som musik. Med honom gällde det särskilt för mjölnaren att stå väl till boks, i annat fall kunde det hända att han satte fötterna i spjärn mot kvarnhjulet, så att kvarnen stannade. Han måste därför undfägnas med mjöl och tobak, som kastades i »hjulbäcken». Vann man hans bevågenhet, kunde han också vara tjänstaktig — under malning nattetid väckte han, när säden var utmald, om han erhöll en handfull av det första mjöl, som kom fram, när kvarnen sattes i gång. Hans underbara musik och huru han kunde lära andra att spela, är en allmänt utbredd föreställning. Den som ville lära av honom skulle giva honom tre droppar blod av sig själv. En spelman i Flatåsen, Nyskoga, som hade lärt av forskarlen, spelade vid en tävling, så att hans medtävlare sprang till närmaste granngård och gömde sig under ett bord.
Även Sixten Samuelsson omtalar, huru forskarlen höll fast kvarnhjulet med fötterna och att han vid ett sådant tillfälle sjöng: »Den signade dag».[6] (Psalmsång synes ofta ha förekommit i kvarnarnes hjulhus. I författarens
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 260.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 260.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sidd. 229 och 259.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sidd. 263—264.
- ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 261.
- ↑ Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 30.
