112
barndom berättades om en bonde, som under väntan på malning en natt lagt sig att sova i hjulhuset i Stjärnsfors kvarn i Norra Råda och under natten blivit väckt därav, att ett helt sällskap gubbar spelade: »Din klara sol går åter upp.) Offer av säd och mjöl till forskarlen för att få kvarnen att gå bättre omtalas av Runestam och Samuelsson.[1] Pär Söderbäck omtalar från Småland, huru en liten gubbe, som här kallas sjörået, plägade veva och dra vid »vändkroken» till sågen, varigenom sågningen gick med väldig fart; såg man honom däremot sitta på stämbordet, var det bäst att strax släppa ned luckorna.[2] I Värend var elven namnet på det väsen, som motsvarade den värmländska forskarlen. Han var den yppersta felekarl och brukade sitta och spela vid sjölandet eller på en sten i forsen vid kvarnfallet.[3] Elven och näcken äro identiska väsen,[4] och därför kallas elvaspelet även näckaspelet, och i Väster- och Östergötland offrade man, såsom förut omtalats, ett svart djur till näcken[5] för att få lära sig spela eller gav honom tre droppar blod ur ringfingret.[6]
Sjörået framträder oftast såsom representant för vattnets djurliv: det uppenbarar sig i gestalten av en fager långhårig kvinna med fiskstjärt. Den som ville vinna lycka med fiske, måste alltså stå väl hos sjörået, och man offrade därför vid början av ett fiskeföretag ett blankt föremål, oftast en penning, åt sjörået. Men man kunde även tvinga sjörået att ge fiskelycka genom att strö kyrkogårdsjord omkring vattnet samt därvid lämna en utgång, där sjörået på sin härigenom framtvingade flykt måste passera, varvid man passade på och försäkrade sig om hennes bistånd till en riklig fångst. I varje fall måste sjörån bort ur vattnet, om fisket skulle lyckas, och därför gick man även före fiskets början omkring vattnet med kyrkogårdsjord i vänstra skon. I Nordmarks församling finns en tjärn, där fisk kunde fångas endast vid åskväder, emedan sjörået då skrämdes bort ur vattnet.
Även Sven Lampa uppgiver i sin uppsats Om folklig övertro, att sjörået tänktes som en fager kvinna med fiskstjärt.[7] Från svenskfinland och Härjeådalen meddelas, att sjörået bestämde över fiskelyckan och att offer
- ↑ Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 216.
- ↑ Skrock, sed och sägen, sid. 133.
- ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 251.
- ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 251.
- ↑ Offer av svarta kattor till forskarlen omtalas även av Runestam och Samuelsson, Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 216.
- ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 261.
- ↑ Föreningen Heimdals folkskrifter n:o 39, sid. 21.
