med sjörån — härav dennas fiskstjärt. En liknande utveckling skönjes nämligen ännu tydligare i fråga om landdjuren. Här möter man nämligen vissa djur såsom inkarnationer av vederbörande arts rå[1] och därför på det ena eller det andra sättet ovanliga, oftast däri, att de icke kunna dödas med vanliga vapen. Ibland kommo skogsfåglar och satte sig på taket, och dessa kunde icke skjutas med vanliga skott. På ett ställe jagades en stor hare, som icke kunde fällas, förrän man laddade bössan med småsten ur muren till en kolkoja. I Letteråsen S:a Finnskoga påträffades en björn, som var så hårdskjuten, som om han hade varit »klaken» (hårdfrusen).[2] Han dödades av den store trollkarlen Pallin från Norra Finnskoga, sedan dennes fader på lämpligt sätt laddat geväret.
Föreställningen, att varje djurart har sitt rå, under vars skydd den står, har enligt Uno Holmberg varit allmän bland jordens folk.[3] På svenskt område sätter man i allmänhet dessa »rådjur» i direkt förbindelse med skogsrån och betraktar dem såsom inkarnationer av denna. Elias Grip berättar från Uppland, huru en skytt fällde en älg, som visade sig vara själva skogsfrun, vilken uppträdde i sådan gestalt, samt att en annan jägare sköt skott på skott på en tjäder, som ändock satt kvar på grenen, där han svängde om och vände ryggen till liksom för att visa sitt förakt.[4] I Småland trodde man, att skogsnuvan rådde över villebrådet i skogen och att vissa skogsdjur, vilka voro förtrollade, så att ingen kunde skjuta dem, hörde henne till.[5]
Uppenbart är, att föreställningen om de särskilda djurarternas rån är en tidigare föreställning och att dessa de olika djurarternas skyddsandar sedermera uppgått i skogsrån,[6] vilken är personifikationen av skogens väsen både dess växt- och djurliv. Skogsrået är ofta långt som ett träd[7] och försett med svans.[8] Elias Grip berättar om en gumma i Uppland, som vid lingonplockning fick se ett långt kvinnfolk i skogen och om en jägare, som fick se en stor gumma stå och gapa över tjädern, som han
- ↑ Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 43.
- ↑ Se även Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 44.
- ↑ Gudstrons uppkomst, sid. 43.
- ↑ Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 57.
- ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 279.
- ↑ Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 46.
- ↑ Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 52.
- ↑ Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 46.
