Hoppa till innehållet

Sida:Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

116

stod i begrepp att skjuta.[1] Föreställningen om hennes svans är så allmänt känd, att exempel äro överflödiga.[2] Dessutom hade skogsrået eller skogsjungfrun ofta baktill utseendet av en urholkad trädstam eller ett tråg.[3] Framtill hade det däremot oftast utseendet av en fager. kvinna,[4] men kunde även antaga en gammal ful kärings gestalt.[5]

Skogsråets kärlek till män och trånad efter kärleksförbindelser med dem är likaledes känd. I Gustaf Adolf berättas om en dräng som på grund av sin påstådda förbindelse med skogsrån kallades Rå-Per. Man vet även att utvisa en sjö, Örsjön, över vilken han en gång fördes av skogsrån till ett kärleksmöte. Även Sixten Samuelsson känner myten om Rå-Per, vilken enligt honom uppgives ha varit »konstig» hela sitt liv och försökt dränka sig i den omtalade Örsjön, men denna »bar honom».

Hyltén-Cavallius meddelar, huru en tjugotvå år gammal dräng från Marks härad av Wätte häradsrätt år 1691 blev dömd till döden för »olovlig beblandelse med en skogs- eller bergrå» samt att volontären Nils Malm år 1701 blev lagförd för att »han skal med en Skougrå haft att beställa».[6]

Man erinrar sig här om de grekiska myternas berättelser om förbindelser mellan »nymfer och dödliga människor» och huru många av de homeriska dikternas hjältar voro frukten av sådana. Det uppgavs även i Gustaf Adolf, att det i Ransäter skulle finnas en person, som kunde »berömma sig» av en sådan härkomst.

Skogsråns påträngande enträgenhet vid sina närmanden till männen och de bedrägliga medel, hon därvid använde, karakteriseras av en berättelse från Rämen. Där fanns för en mansålder sedan en person, som oupphörligt var utsatt för ett efterhängset skogsrås uppvaktningar. Vid ett tillfälle, då han gick

  1. ↑ Upplands fornminnesförenings tidskrift, XIX, sid. 57.
  2. ↑ Se t. ex. Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 121 samt Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 624.
  3. ↑ Se även i föregående not anförda ställen samt Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 26.
  4. ↑ Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 26, samt Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 278.
  5. ↑ Jmfr Finlands svenska folkdiktning VII. I. Övernaturliga väsen, sid. 623.
  6. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 281.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Rester_av_primitiv_religion_bland_Värmlands_finnbefolkning.djvu/120&oldid=590268”