till dans, mötte han, såsom han trodde, sin fästmö, vilken följde honom till dansen. När de kommit ett stycke, bjöd han henne en sup ur sin flaska men upptäckte till sin häpnad, då denna återlämnades, att flaskhalsen var avbiten. När de sedermera gingo över en bäck, gick kvinnan vid passerandet av denna utanför bron och blev i detsamma lång som skogen. Ynglingen förstod då, med vem han sammanträffat, men låtsade om ingenting, förrän han kom fram till dansplatsen, där han fann sin rätta fästmö. Det berättades även, att då paret sedermera vigdes i kyrkan, såg man i fönstret en skymt av skogsråns ansikte.
Myten torde vara av lokal art. Runestam och Samuelsson omnämna dock i uppsatsen Den värmländska allmogens liv[1] föreställningen, att skogsrået kunde för att nå den eftersträvade antaga utseendet av hans fästmö eller hustru, och den senare antyder även i uppsatsen Värmländsk folktro, att bedrägeriet i vissa fall lyckats.[2]
Berättelsen om kolaren, vilken trätt i äktenskap med en skogsrå, som fann sig i att misshandlas av mannen, fastän hon, såsom han sedermera vid skoning av en häst upptäckte, var så stark, att hon kunde böja en hästsko med händerna, är känd från skilda håll möjligen genom litterär förmedling.[3] Enligt Samuelsson, som anför den från S:a Finnskoga[4] samt Ludvig Borgström, som framställer händelsen lokaliserad till trakten av Jättekärnsberget i Sunne, till vars mytiska befolkning kvinnan hörde[5], var det fråga om en jätteflicka; Pär Söderbäck anför, att hon hörde till skogsfolket,[6] enligt en version från Nerike, återgiven av Hilding Celander, var det skogsfrun.[7]
En annan myt från Värmlands finnbygd, till vilken även mer eller mindre fullständiga varianter finnas inom svenskt område. är följande:
- ↑ En bok om Värmland III, sid. 213.
- ↑ Fataburen 1912, sid. 23.
- ↑ Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 23.
- ↑ Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 23.
- ↑ En resa i Värmland, utgiven av Ernst Nygren, sid. 82—83.
- ↑ Skrock, sed och sägen, sid. 123.
- ↑ Svenska landsmål 1922, h. 3, sidd. 43—45.
