118
En kolare, som levde tillsammans med ett skogsrå, skulle vid ett tillfälle, då milan var under rivning, begiva sig bort från arbetsplatsen några timmar, varunder rivningen skulle förrättas av hustrun på det villkoret, att mannen icke återvände utan att först giva sig tillkänna genom slag på en trädstam. Han höll emellertid icke sitt löfte utan smög sig i närheten och såg rået i skepnaden av en ful käring sysselsatt med rivningen, varvid hon använde sin långa krokiga näsa som brandkrok samt som släckningsverktyg svansen, med vilken hon, sedan hon doppat den i vatten, piskade på de ställen, där eld visade sig i kolhögarna. När mannen fick se denna syn, gick han tillbaka och slog efter överenskommelse på en tall och fann sedan vid återvändandet rået i sin förutvarande gestalt av en skön kvinna.
Det väsentligaste i ovan omtalade sägen anföres av Hilding Celander efter Anna i Bredmossen, Lillkyrka, Närke, i sammanhang med en skildring av kolarens misslyckade försök att undslippa skogsrået och de barn han hade med detta. Som ett tillägg till denna skildring lämnas uppgiften, att skogsrået ålagt mannen att aldrig närma sig milan, förrän han knackat i trädet med yxan, men att han en gång trotsat denna befallning och då funnit, att hon stod och rustade med milan och hade en lång svans bakom sig, som hon »doppade och slog med.»[1] Enligt en version från svenskfinland hade en fin fru kommit till en kolare och lovat, att om han ville ha en pojke med henne skulle hon hjälpa honom, och på gubbens begäran åtog hon sig att riva milan mot löfte, att kolaren ej såg ut genom fönstret, då hon arbetade, men då han bröt mot detta löfte, upptäckte han, att hon hade fingrar som greptinnar och en svans baktill, vilken hon vätte i ett vattenämbar och släckte milan med.[2]
En berättelse från Sundsjön i Gustaf Adolf har stark lokalfärg. En arbetare vid Mokärnshyttan i Nordmarks församling, bosatt i närheten av Sundsjön, mötte en morgon en vacker kvinna, som inlät sig i samtal med honom och begärde att få hans yngste son, så skulle hon göra honom mycket rik. Han nekade emellertid och återsåg henne sedan icke mer. Men påföljande julmorgon, då han befann sig på väg till kyrkan, såg han på avstånd över skogstopparna en ljuskrona sakta vagga fram och tillbaka. Han förstod då, att under detta ljus funnos de skatter, vilka rået lovat honom.
