Föreställningen, att eldar vissa tider lysa över platser, där skatter äro nedgrävda, är allmän. Celander anför efter den förut omtalade Anna i Bredmossen tvenne historier om »rådande», skogsväsen i gubbgestalt, vilka kommit över »jordgods», skatter som nedgrävts i jorden och vilka på julafton upptända eldar på de platser, där skatterna funnos.[1] Den vanligaste föreställningen, torde dock vara, att det är drakarna, som förfoga över dessa skatter, och de eldar, som lysa däröver, kallas därför drakeldar. Även dessa drakeldar synas särskilt vid juletid.[2]
En historia om ett bröllop mellan ett skogsväsen och en flicka, vilket blev avbrutet genom ingripande av flickans anhöriga, berättas både från den intill Värmlands finnbygd gränsande Grue socken i Norge och från svenskfinland. Enligt den förstnämnda versionen, som lämnas av Borgström, kommo »de osynliga» till flickan, då hon befann sig i sätern, och ville kläda henne till brud. Flickan lyckades emellertid genom att skicka hem sin hund med hennes halskläde, bundet om huvudet, underrätta sin far och fästman, vilka genast skyndade till och sågo genom en springa i väggen hela säterstugan full av bröllopsgäster med flickan i mitten på det skönaste smyckad till brud. Fästmannen sköt då ett skott över brudens huvud med påföljd, att allt försvann och endast bruden stod kvar i full skrud.[3]
Den svensk-finska versionen överensstämmer nästan fullständigt med ovanstående; händelsen förlägges här till Sundom i Kvevlaks, flickan befinner sig i en fäbod, hennes hund kommer hemspringande och är orolig, fadern anar oråd och följer honom till fäboden, som var full av varelser, vilka höllo på att fira bröllop med hans dotter men försvunno, då han tog upp sin kniv och började hugga och slå omkring sig, varvid dottern jämte en hel hop guldsaker stannade kvar.[4]
Skogsrået var alltså ett väsen på gott och ont, det kunde hjälpa och gagna människorna, men det kunde också vara farligt nog att ha med att göra.[5] Man fruktade därför alla platser, där det var råhårt, t. ex. korsvägar, och milor fingo icke anläggas
- ↑ Närkiska folkminnen, Svenska landsmål 1922, h. 3, sid. 51.
- ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 461, samt Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 138.
- ↑ Ludvig Borgström: En resa genom Värmland, utgiven av Ernst Nygren, sid. 86.
- ↑ Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 639.
- ↑ Jmfr även Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 56.
