120
på sådana ställen, emedan de då misslyckades.[1] Skogsrået härskade även över alla skogens djur, och jägaren var sålunda för en lyckosam jakt hänvisad till dess gunst.[2] Egendomlig är föreskriften, att jägaren för att stå väl med skogsrået icke fick gå till skogen »med morgonrodnaden i ögonen» (ansiktet) utan måste tvätta bort den före avfärden.
Runestams och Samuelssons uppgift, att skogsråns uppträdande ofta sammanfaller med fylleri hos dem, för vilka hon uppenbarar sig,[3] motsvarar ett meddelande till författaren i sammanhang med den förut omtalade historien från Rämen om skogsrån, som uppenbarade sig för en yngling i skepnaden av hans fästmö, nämligen att denne ofta var utsatt för skogsrån men var vid alla dessa tillfällen berusad. Han bjöd ju också skogsrået på brännvin vid det omtalade tillfället.
Bergens rå är bergtrollet eller bergfolket,[4] ty detta rå uppträder, i motsats mot skogsrået, i hela familjer och samhällen, ordnade på samma sätt som de mänskliga.[5] De hade sålunda även kreatur, vilka ibland betade så nära människoboningarna, att man hörde skällorna och hundarnas skall och bergfolkets lullande men såg ingenting.[6] Bergfolkets kreatur, de s. k. bergkorna, kunde dock fångas med stål: en bonde i Norra Ny, som med en lie i hand drev bort en flock bergkor från sina ägor i tro, att det var vanliga kreatur, som brutit sig in, råkade under jakten svänga en lie över ryggen på en av dem, vilken därigenom tvingades att stanna och sålunda blev gubbens byte. Sixten Samuelsson anför även från Södra Finnskoga historien om en kvinna, som mötte berggumman med en lång rad vackra kor,
- ↑ Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 27.
- ↑ Jmfr Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 59.
- ↑ Runestam och Samuelsson: Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland, sid. 214.
- ↑ Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 30.
- ↑ Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid 32.
- ↑ Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 30.
