124
komligt identisk med den, som möter i svenskbygden: tomtarna kallas de underjordiska, de undfägnades ibland med mat, som framsattes på kvällen, visade de sig på dagen, framträdde de och försvunno mycket hastigt; de voro små till växten och hade långt grått skägg, tålde icke buller sent på kvällen utan straffade sådant med att fortsätta och bullra långt fram på natten, voro — i likhet med de gamla i allmänhet — strängt ordningsälskande, visade omtanke om gård och egendom o. s. v. Vid Älvsjöhyttan i norra Gåsborn hade en snickare arbetat i ett rum och avlägsnat sig på kvällen utan att städa efter sig. Då kommo tomtarna fram på natten och började städa rummet. En piga, som låg och sov där, vaknade vid bullret och frågade med en svordom, vad det var för väsen, men fick en så bastant örfil, att hon fann det klokast att hålla sig tyst och stilla.
Ovan anförda karakteristik av tomten överensstämmer i allt väsentligt med den, som lämnas av Sixten Samuelsson i Värmländsk folktro[1] samt Runestam och Samuelsson i Den värmländska allmogens liv.[2] Exemplen från olika håll på tomtens motvilja mot buller sent på kvällarna samt oordning och svordomar äro mångfaldiga.[3]
Tomten var också känd för sin hjälpsamhet; han uppträdde ibland även i skogen vid milorna och väckte kolaren med bultningar och rop, om en mila råkade i olag på något sätt.[4]
Enligt Hyltén-Cavallius väckte tomten drängarna, då de skulle tidigt upp och tröska samt även mjölnaren och kolaren, om kvarnen gick torr eller milan fattade eld.[5]
En fru i Gustaf Adolf meddelade författaren, att hon sett en tomte i närheten av gården. Hon beskrev honom såsom en ungefär meterlång mansperson med slokhatt, som tyst och vigt
- ↑ Fataburen 1912, sid. 29.
- ↑ En bok om Värmland III, sid. 216.
- ↑ Se t. ex. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 276, Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 65, samt Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sidd. 379—381.
- ↑ Jmfr Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 30.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 276.
