Hoppa till innehållet

Sida:Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125

hoppade över gärdesgården och försvann, så snart hon fick syn på honom. På många orter i finnbygden fasthåller man ännu med orubblig visshet vid tron på skogsråns och tomtens verklighet, även där man i övrigt förklarar sig fullkomligt fri från tron på allt »skrock».

Den allmännaste framställningen av tomten är, att han till storleken motsvarar ett fyra fem års barn och är iförd toppmössa som oftast är röd[1] men även kan ha andra färger.[2] Runestam och Samuelsson anföra dock från Rämen och Gåsborn, att tomten bär hatt,[3] och samma föreställning förekommer även på vissa håll i svenskfinland.[4]

När de gamla i Rämen inträdde i ett rum, hälsade de alltid, även om ingen fanns därinne, och om alltså flera rum passerades, hälsades för varje rum, som beträddes. Denna sed, som författaren haft tillfälle att iakttaga endast på förutnämnda ort, omtalas även från svenskfinland, och hälsningen anses där gälla tomten.[5]

Torsdagen synes särskilt vara tomtarnas dag: om någon spann på torsdagsafton, skulle tomtarna spinna hela natten. Runestam och Samuelsson anföra efter en sagesman från Södra Finnskoga, huru denne sökt förmå en gumma i Järpliden att spinna en tråd för att laga en sko men möttes av vägran, emedan det var torsdagsafton.[6]

Torsdagen, vars betydelse i den primitiva föreställningen redan påvisats, var enligt Hyltén-Cavallius den gamla femten, helgdagen i den hedniska femdagarsveckan,[7] då både gudarna och de avlidnas andar voro närvarande hos människorna.[8] På den dagen fick man icke utföra någon kringgärning, särskilt icke spinna.[9]

  1. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 275, Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 340 o. s. v.
  2. ↑ Elias Grip: Bidrag o. s. V., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 67.
  3. ↑ Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 216.
  4. ↑ Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 340.
  5. ↑ Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sid. 414.
  6. ↑ Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 196.
  7. ↑ Värend och Virdarna I, sid. 187.
  8. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 189.
  9. ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 188.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Rester_av_primitiv_religion_bland_Värmlands_finnbefolkning.djvu/129&oldid=590362”