126
Då denna helgdag bär åskgudens namn, synes den närmast vara helgad åt denne. Men åskans sammanhang med både solen och fruktbarheten har redan uppvisats, och därmed ligger också tomtarnas förbindelse med åskgudens dag synnerligen nära, då även de, såsom av föregående framgått, i egenskap av »underjordiska» ha nära samband med fruktbarheten.
I samband med beskrivningen av julfirandet omtalades även ett bakverk, som kallades julbocken. På vissa håll i Sverige har detta bröd bakats i gestalten av en bock.[1] Men bocken har bland de ariska folken betraktats som inkarnationen av växtlighetens och åkerfältets demon.[2] På grund av åskans sammanhang med fruktbarheten tänktes därför även åskans demon såsom bockgestaltad: Tor var äldst en bock,[3] och när därför åskguden utvecklats till personifikation och full mänsklighet, sattes i överensstämmelse med den religionshistoriska utvecklingens vanliga gång bocken i mytologiskt samband med den gudomlighet, vars företrädare han var[4] — Tors bockar — samt blev ett åt honom helgat djur.[5]
Bland finnarna har emellertid denna bockens roll övertagits av gumsen. Hammarstedt anför efter prosten T. Westblad i Orsa, att finnarna i Rätviks, Säfsnäs’ och Nås finnmark plägade fira Olovsmässodagen med en gumses fullständiga förtärande[6] och framhåller i sammanhang härmed den nära frändskap som i folktron råder mellan åskguden och helgonet S:t Olov.[7] Enligt Hammarstedt ha finnarna dock långt tidigare i hemlandet övertagit detta bruk av svenskarna, ehuru offerdjuret då var en bock.[8]
- ↑ Hammarstedt: Brödets helgd hos svenskarna, Samf. för Nordiska museets främjande, årg. 1893—1894 sid. 23.
- ↑ Hammarstedt: Olsmässa och Torsblot, Fataburen 1915, sid. 39.
- ↑ Henrik Schück: Nordisk folktro, Studentföreningen Verdandis småskrifter 134, sid. 22.
- ↑ Chantepie de la Saussaye: Lehrbuch, del II, sid. 233.
- ↑ Hammarstedt: Brödets helgd hos svenskarna, Samf. för Nordiska museets främjande, 1893—1894, sid. 23.
- ↑ Olsmässa och Torsblot, Fataburen 1915, sid. 33.
- ↑ Olsmässa och Torsblot, Fataburen 1915, sid. 36.
- ↑ Olsmässa och Torsblot, Fataburen 1915, sid. 39.
