128
gränsade intill de ryska områden, där Georgiusdagen högtidlighölls såsom åskgudens dag.[1]
Huru man i Nordmarks socken kunde fiska i en sjö, endast då åskan gick, emedan sjörån då flydde sin kos, och huru en sjörå av fruktan för åskan kom och slog häftigt ned i vassen av en å i Viksta, Uppland, är redan omtalat.[2] I Västbo, Småland, ansågs det farligt att under åskväder bära en tom knivslida eller en »snappsäck», emedan trollen troddes vilja gömma sig där, och likaledes ansågs det farligt att söka skydd i ett skjul eller under ett träd, emedan även trollen kunde söka samma skydd.[3] Hyltén-Cavallius anför även från Småland föreställningen, att Tor med sin vigg slår efter trollen, vilka då skynda undan för att gömma sig, och de vindilar, som föregå åskvädrets utbrott, troddes sålunda härleda sig från de flyende trollen, vilka foro fram i dessa.[4]
Det har redan förut omtalats, att virvelvindarna betraktades såsom framfarande troll, mot vilka man spottade eller kastade stål. Enligt Segerstedt bodde i orkanen en ond ande, i vars väg man kastade stål under uppmaning, att han skulle vända tillbaka till Pohjola (Lapintuntureile ja pohjolan = (Drag) till Lapplands tundror och norden!) Huru man även betraktade och behandlade molnen som onda väsen, har även påvisats.[5] I Småland betraktades åskmolnen såsom en uppenbarelse av gamle Tor själv.[6]
Även draken framträdde som ett luftens andeväsen, som lik en lysande kärve av eld for fram mellan bergtopparna och slog ned där barnamord blivit begångna. Även gasten eller mylingen, det mördade barnets ande, troddes i Uppland fara fram på vägen som ett eldklot eller genom luften som en slöja.[7]
- ↑ Nordmann: Finnarna i mellersta Sverige, sidd. 4—7, samt Linus Brodin: Fryksdalens finnsocknar, sidd. 8, 143.
- ↑ Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sid. 62.
- ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 296.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sidd. 231—232.
- ↑ Även tsheremisserna betraktade molnen som levande varelser, vilka kunde förstå tal, så att man kunde kalla dem till sig eller — såsom enligt anförda exempel skedde även bland Värmlandsfinnarna — uppmana dem att draga bort till andra trakter. Se Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 69.
- ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 231.
- ↑ Elias Grip: Bidrag o. s. v., Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX, sidd. 67—68.
