168
den onde på samma sätt tager blod ur fingret, och ett kontrakt uppgöres, vilket båda underskriva med sitt blod. Då fås spiritusen, som liknar en mask, geting eller mjödhumla, och från den kan mottagaren aldrig bli fri. Med denna ande följer penningar, styrka och mod. Den som har spiritusen skall låta två hårtestar i nacken, haltion vansokoita, växa utan att någonsin klippa dem. Spiritusen födes med spott, som lägges i dosan, där den förvaras».[1]
De i Nordiska museet förvarade spiritusarna, vilka beskrivits av Hammarstedt[2] och Schnittger,[3] äro konstgjorda figurer från Östergötland och Småland av padd-, ödle- eller sköldpaddliknande utseende. De förvaras alla i svarvade trädosor med lock. Hammarstedt angiver även, att spiritusarna allmänt beskrivas »såsom liknande tordyvlar, möhumlor eller andra krypdjur».[4] Flenzberg anför efter en berättare från Östergötland en beskrivning av spiritusen dels som »en skalbagge», dels som »ett litet benrangel» i en dosa.[5] Schnittger ser häri en antydan om att dessa konstgjorda figurer härleda sig från ett ursprungligt bruk av ett verkligt djur och menar, att detta från början varit en snok.[6] Flenzberg anför från Dillnäs, Södermanland, att vitormen — den orm, vars spad skänker klarsyn — kan fodras levande och att han då »åt sin ägare drar pengar och annat gott».[7] Enligt Hammarstedt och Flenzberg skulle spiritusen fodras med »nykter spott»;[8] eller ock, enligt vad Hammarstedt anför från Småland och Östergötland, med en bloddroppe ur vänstra handens ringfinger, som skulle givas varje torsdagskväll.[9] Sistnämnda författare angiver även föreställningen, att den som vid sin död var innehavare av en spiritus, var hemfallen åt evig fördömelse.[10]
Av det ovan anförda synes framgå, att spiritusarna äro den artificiella fortsättningen av djur, vilka representerade jordmakterna och genom vilka dessa sålunda kunde tagas i magins tjänst. Ormarnas, paddornas och grodornas roll härutinnan har redan påvisats; att ödlor, maskar, skalbaggar och humlor
- ↑ Jmfr även Sixten Samuelsson: Värmländsk folktro, Fataburen 1912, sid. 36.
- ↑ Svensk forntro och folksed, häft. 1, sid. 53.
- ↑ En trolldosa från vikingatiden, Fataburen 1912, sid. 101.
- ↑ Svensk forntro och folksed, h. 1, sid. 52.
- ↑ Spott och spottning, Fataburen 1908, sid. 114.
- ↑ En trolldosa från vikingatiden, Fataburen 1912, sid. 102.
- ↑ Spott och spottning, Fataburen 1908, sid. 112.
- ↑ Svensk forntro och folksed, h. 1, sid. 52, samt Spott och spottning, Fataburen 1908, sid. 112.
- ↑ Svensk forntro och folksed, h. 1., sid. 52.
- ↑ Se föreg. arb., sid. 52.
