tillmättes samma betydelse, låg ju, med hänsyn till deras nära förbindelse med jorden — humlorna bygga ju där sina bon — ganska nära till hands. Då spiritusen sålunda är en uppenbarelseform av jordmakterna, vilka på ett senare stadium uppgått i Oden såsom dödsgud, ligger det, med hänsyn till den redan förut påvisade identifikationen mellan Oden och djävulen, i öppen dag, huru spiritusen i kristen tid kommit att bli även denne senares representant. Men såsom dödens och underjordens gud är Oden i likhet med den grekiska Hades[1] även behärskare av alla i jorden gömda skatter och är sålunda även rikedomens gud och givare av rikedomar, och även denna egenskap har genom identifikationen överförts på djävulen.[2] Därmed är också uppkomsten av föreställningen om spiritusen såsom samlare av rikedom klarlagd. För att bli rik skulle man enligt Hyltén-Cavallius »ge sig Oden i våld»,[3] vilket var liktydigt med att giva sig i den ondes våld. Huru bruket att med blod förskriva sig åt näcken genom dennes uppgående i Oden och Odens identifikation med djävulen slutligen blivit formen för förskrivning åt denne, har redan förut uppvisats.
En synnerligen vidlyftig och på samma gång allmänt förekommande form av substrat för de andemakter, vilkas hjälp togs i anspråk, var den s. k. pukharen, på finska para,[4] paara eller bjero.[5] Pukharen förfärdigades av en sopkvast med strumpstickor som ben och ett garnnystan till huvud. Den höljdes sedan i ett brudkläde och ställdes på logetrappan, varefter man klappade i händerna. Den antog då gestalten av en hare med ett öga i pannan och kunde begiva sig vart den ville. Det har redan förut i annat sammanhang meddelats, huru man sökte »blåsa liv» i pukharen. Pukharens uppgift var närmast att stjäla mjölk ur grannarnas ladugårdar. När den utskickades, ställdes på kvällen koppar med litet mjölk i omkring smörkärnan. Dessa fylldes sedan av pukharen under natten. När
