till?)[1] Slutligen upplyser konstsmeden Carl Eriksson i Arvika i en uppsats i Värmlands Läns Tidning,[2] att pukharen även kunde stjäla kraften ur åkern och från kreaturen samt röva andra nyttigheter, vilka hemfördes till ägaren. Den kunde även komma utom räckvidden av ägarens trollmakt och drev sedan omkring som »löskepuke», anställande allt slags ofog, var den drog fram.
Mycket talar för att pukharen och spiritusen ha ett gemensamt ursprung och att de makter, som skymta bakom dessa mystiska figurer, äro identiska. I svensk-finland förvarades såulnda bjäran i en dosa eller påse och föddes med spott.[3] Den var en guldglänsande skalbagge eller ett förgyllt bi.[4] Bjäran anskaffas genom förbund med den onde, som anropas tre torsdagsaftnar i en korsväg och vid förbundets upprättande erhåller tre droppar blod ur ringfingret.[5] Bjäran anses vara djävulen själv och för även pengar till gården. Man kommer i gunst hos honom, om man natten till varje böndag sätter sig på en sten vid en fors;[6] enligt Brodin fördes ju de yttre ingredienserna till pukharen till vatten för att där få liv. Dessa meddelanden samt den till författaren lämnade uppgiften, att pukharen har ett öga i pannan föra liksom uppgiften om förbundets ingående med blod ur vänstra ringfingret tanken till näcken och Oden.
Från olika håll i Sverige uppgives, att mjölkharen eller bjäran förfärdigades av trasor, huvuddukar,[7] en näsduk jämte vävsolvor och pinnar, som bränts i bägge ändarna,[8] kvastar,[9] nystan med stickor, brända i båda ändar,
- ↑ Fryksdalens finnsocknar, sid. 140. Texten korrigerad av språkkunnig i finska.
- ↑ Fredagen den 15 juli 1921.
- ↑ Finlands svenska folkdiktning VII, I. Övernaturliga väsen, sidd. 436, 438.
- ↑ Se föreg., sid. 441.
- ↑ Se föreg., sid. 447.
- ↑ Se föreg., sid. 439.
- ↑ Runestam och Samuelsson: Den värmländska allmogens liv, En bok om Värmland III, sid. 203.
- ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 60, Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 440, Heurgren: Husdjuren, Västsvensk forntro och folksed, sid. 224, m. fl.
- ↑ Heurgren: Djurskrock, sid. 122.
