han ej begav sig i väg förrän julafton. Mannen gick in på förslaget, och lappen lät honom då sätta sig på en stubbrot, vid vilken var fäst ett rep med tre knutar. På denna skulle han nu få rida hem, och för varje knut han löste skulle farten ökas. Efter hemkomsten skulle han skicka stubbroten tillbaka med den utlovade kon och kopparkitteln. Mannen for och kom hem lagom för att äta julgröten, infriade sina förbindelser till lappen, och på våren lade sig utanför hans grannes ladugård en väldig björn, som icke kunde dödas, förrän man laddat geväret med silverkula.
Ett i fråga om trollknutarnas roll i detta slags magi motsvarande exempel, som på samma gång belyser sammanhanget mellan här behandlade föreställning och närmast föregående, anföres av Hyltén-Cavallius[1] från Leksand.
En man kastade sin kniv mot en trolliling och träffade den där framfarande trollkäringen i låret, så att kniven fastnade. Samme man gick sedermera en dag vilse i skogen och kom till en lappkoja. Lappkäringen gav honom mat men visade honom även kniven, varmed han sårat henne, då hon for fram i ilingen. Då han efter några dagar ville fara hem men ej kunde hitta vägen, lät käringen honom sätta sig i en lappho och satte för denna ett tåg med tre knutar. Han löste upp den första och for med lapphon upp i luften men nöjde sig ej med farten utan upplöste efterhand även de båda andra med påföljd, att farten blev så stark, att han vid framkomsten kastades ur hon och bröt ett ben.
Runestam och Samuelsson berätta om sjörån, som gav en skeppare på Vänern en näsduk med tre knutar, vilkas upplösande medförde vind. Han skulle endast upplösa två, men gav efter för frestelsen och upplöste alla tre med påföljd, att fartyget av den häftiga farten vid landningen gick långt upp i Mariebergsskogen vid Karlstad.[2]
Om Pekka-Anna i Gåsborn berättas, att hon ibland lät sin näversäck dansa eller gå framför sig på vägen.
Som förbindelseled med de makter, vilkas hjälp påkallades, tjänade även det element eller den plats, där de ansågos ha sitt tillhåll. Trollskottet kastades sålunda i vatten eller i en korsväg i syfte, att makterna där skulle vidarebefordra det.
