180
Möjligen tänktes detta lidande ligga även i motviljan att nödgas föröva illdåd, som han själv avskydde, men stämningen vållade nalle även svår fysisk smärta. Han måste nämligen, så snart han erhållit stämningen, genast med starkaste möjliga lopp infinna sig på den plats, där ogärningen skulle utföras, var han befann sig inom sju kyrksocknars avstånd därifrån. Farten var så stark, att hans fötter blevo skinnlösa och tungan hängde långt ut ur hans gap. Men hans raseri var också utomordentligt. För att tillägna sig detta i högsta möjliga grad klättrade han, innan starten skedde, först upp i ett träd och släppte ned sig för att genom den sålunda åstadkomna mörbultningen retas till det yttersta. När han påträffade den hjord, på vilken han blivit stämd, stannade han icke för att äta av det först rivna djuret utan dödade hela jorden och var så vild, att han tog blod i munnen och sprutade omkring sig.
Åtskilliga mer eller mindre dramatiska berättelser om björnstämningar äro i omlopp i finnbygden. Vitt utbredd och känd även av Segerstedt är historien om en trollkarl Daniel Persson från Nyskoga, som av misstag stämde björnen på sina egna kreatur i tro, att det var en grannes, som brutit sig in i hans ägor, och först insåg sitt misstag, då den enda, som lyckades rädda sig, svårt riven kom fram till gården. Om Pål i Risbråtarna, Norra Ny, berättas, att han hjälpte en granne att få hem kreaturen från skogen genom att öppna ladugårdsdörren och stämma en björn på djuren, så att de hals över huvud jagades hem i sina bås. En gård i Vitsand besöktes enligt brevskrivaren Johannes Nilsson en gång år 1840 av en tiggare, som, då han avvisades med förklaringen, att man hade varken kött eller fläsk, gick sin väg med försäkran, att de snart skulle få fullt upp därav. Några dagar senare kom en björn och dödade två kor samt sårade flera, så att de måste nedslaktas. Samme brevskrivare meddelar även, att ehuru det var sällan björnen stämdes på människor omtalas dock ett fall, då en man uppe vid gränsen mellan Värmland och Dalarna jagats av en stämd björn, ända till dess att han mötte en finngumma, som gav björnen »motstämning».
