182
någon», är icke lokaliserad men av allt att döma hämtad från finnbygden.[1] Gottlund skriver om de finska trollkarlarna, att de stämma björnar och rovdjur på varandra och kunna ibland låta det stämda djuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras, utan att det förmår uträtta något på någotdera stället, och på det sättet kunde de låta björnen fortsätta, ända till dess att skinnet nötes av dess fötter. Samme författare känner även besvärjelsen vid björnstämning och anför den på finska. Även Gottlund synes anse stämning av björn som den vanligaste men nämner även, att vargstämning förekom.[2]
Såsom tillskyndare av sjukdomar och plågor av allehanda slag kunde andemakterna brukas till åsamkandet av sådana, ja, t. o. m. döden såsom hämnd på hatade fiender. Huru fullständigt man skilde de kroppsliga plågorna från deras naturliga orsak och trodde dem vara direkt vållade av onda andar, framgår av föreställningen, att den trollkunniga barnsängskvinnan kunde ställa sina plågor på ett dött ting eller en ovän, som sålunda fick lida alla med födelsen förenade kval, under det att hon själv födde sitt barn utan smärta. En kvinna i Totjärnsberget, Nyskoga, kom alltid upp morgonen efter sedan hon fött barn. Hon ställde nämligen värkarna ibland på stugan, vid ett annat tillfälle på en vält, så att den rycktes och slets. och en gång på en mansperson, på vilken hon ville hämnas, med påföljd, att denne kröp omkring i kolkojan, där han befann sig och jämrade sig högljutt.
Föreställningen om detta slags plågoöverföring möter även i svenskbygden. Hyltén-Cavallius omtalar från Värend tron, att om någon fick häftig kolik berodde det på att en trollpacka »vitat» på honom sina födslovåndor, vilka den sålunda angripne i sin tur kunde vidarebefordra på en huggkubb, om han kring densamma knäppt sin livrem och högg en yxa i kubben, i vilket fall denna började ryckas och skakas.[3] Sundblad vet även berätta från Västergötland, huru vid ett tillfälle en zigenarkvinna födde ett barn i ett landsvägsdike, varvid efter en gest från barnaföderskan en dräng nedföll ute på åkern »under symptomer, som åtfölja vanliga barnsängsplågor».[4]
