I Värmlands finnbygd möter man även den rena förgärningsmagin, som går ut på att tillskynda en ovän förstörelse och död. Tämligen vitt utbredd är där historien om en präst i Älgå, som nekade att giva en döende finne nattvarden och som straff därför påsattes en halsåkomma av sådan beskaffenhet, att han enligt finnens förutsägelse aldrig mer kunde predika. Borgström känner händelsen och meddelar, att finnen i fråga var den förut omtalade Mattes i Glasnäs, Älgå, och att omständigheterna vid hans död voro sådana, att de ej kunde anföras »utan att svårt kompromettera den ännu (år 1845) levande prästmannen som Mattes tillkallat i sina sista stunder», och tillägger, att »denne präst, ehuru frisk och sund och varande i sina bästa år, sedermera aldrig utan de största ansträngningar kunnat besöka kyrkan eller förrätta gudstjänsten».[1] Ett liknande öde drabbade den som vid ett tillfälle jagade bort en finsk tiggare från Finnhultet i Nordmarks socken på gränsen till Gustaf Adolf, i det att han träffades av en så svår värk, att inte ens Näveråsfinnen kunde bota den.
Slutligen kunde trollkarlen med andarnas hjälp omedelbart tillskynda en människa döden. Den förutnämnde trollkarlen Lars Håkansson från Gumhöjden, Gustaf Adolf, som befriade Lars Jansson från andarna på Gustaf Adolfs kyrkogård, föll själv offer för onda makter, vilka en kvinna, som han bedragit, till hämnd påskickade honom, då han utan att medföra sin trollpåse befann sig på hemväg från Gustafsfors med påföljd, att han blev »vriden ihjäl» av det onda följet.
Inom svenskbygden är det svårt att finna motsvarigheter till här ovan exemplifierade förgärningsmagi[2] — svart magi — i vilken den onda avsikten söker realisera sig med tillhjälp av onda makter som medel.[3] Detta slags magi eller trolldom i detta ords egentliga mening anses ju också bland den svenska
