26
sed från Norge.[1]En finnkvinna i Värmland, som var mycket villig att lämna upplysningar i denna sak, i vilken hon tydligen hade stor förfarenhet, meddelade, att det var likgiltigt, vilken del av kroppen, som blottades; huvudsaken var att det skedde i så stor omfattning som möjligt. Det ligger ju nära till hands att tro, att här omtalade åtbörd endast avsåg att uttrycka förakt och genom skamkänsla modstjäla föremålet därför, en uppfattning som tydligen hyses av Troels Lund, men det finnes exempel, som visa på föreställningen om en direkt kraftverkan även genom denna särskilda handling. Från Kristala, Småland berättas, att en gumma, som ville försäkra sig om en god smörlycka under året, vilket skedde på grannarnas bekostnad, på morgonen dymmelonsdag ställde sig på »dyngkasten» och vände sin blottade bak mot var och en av de omgivande gårdarna, sägande för varje: »Den byn är min och den byn är min» o. s. v.[2] Tankegången är i detta fall tydlig nog.
Makten eller tydorna verkade även i särskilda fall med synnerlig kraft genom ögonen och förmedlades genom blicken. Vi ha redan omnämnt tvenne mäktiga trollkarlar, vilka stämde blod genom att se på såret. En allmän tro har ju varit, att spöken, som ställde sig i vägen för hästarna vid skjutsfärd, fördrevos, så snart man fick syn på dem vid en blick mellan betseltyget och hästhuvudet.[3] Vissa personer, som ansågos hava »onda ögon», kunde lätt åstadkomma skämning eller skada genom sina blickar. Till skydd mot sådana blickar övertäcktes nymjölken, då den bars in och vaktades noga, då den stektes i ugnen till kalvost. När trollkäringen Strussa i Bogen ville genom trollkonster förgöra en person, omintetgjordes detta, därför att ett ont öga sett hennes förehavande — en gosse hade stått och kikat genom fönstret.
Hyltén-Cavallius förklarar, att personer med onda ögon äro antingen orena, så att de förorsaka skada med sina blickar eller olyckliga, så att de ha olyckan
