32
För tillgodogörandet av det inflytande, som en mera framstående ättefaders makt utövade på hemmets lycka, röktes efter hans död liket i badstugan och förvarades på vinden. Sålunda uppgåvo mina sagesmän bröderna Jöns och Olof Dahlström i Dalby, att finngubbarna Håkan i Norra Finnskoga och Näsgubben i Dalby, båda avlidna för c:a 100 år tillbaka, förordnade, att deras kroppar skulle förvaras på detta sätt, så skulle lyckan ej vika från huset. Då för omkring 25 år sedan den sistnämndes kvarlevor utburos och nedgrävdes och hemmet därefter råkade i förfall, troddes detta bero på att det genom denna åtgärd berövats den lyckobringande makten i anfaderns kropp.[1]
Det är dock icke lätt att avgöra, om det här var fråga om att tillgodogöra sig makten i den döda kroppen eller om man har att betrakta den sålunda i hemmet gravsatte som en döding, vilken fortfarande ville njuta sin egendom och som lön därför främjade husets lycka men övade förgärning därpå, då han avlägsnades.[2]
I ett annat exempel är den förra tanken uppenbar. En upptecknare N. G. Lundqvist i N. Ny meddelar, att tvenne kvinnor därstädes använt huvudskålen efter sin far, en känd trollkarl, som drickskärl åt kalvarna, vilka blevo feta och välmående av kraften däri. Hästar och kor ryktades även med dödas händer för att bli starka och växtliga. I Gustaf Adolf bedrevos sålunda under den tid, då liken under vintern förvarades obegravna i en likbod, så omfattande stölder av likdelar för dylika ändamål, att kapellpredikanten J. P. Höjer i mitten av 1800-talet såg sig nödsakad att införa omedelbar begravning av liken även vintertid. Vid rivningen av en ladugård vid Tandfallet, Rämen, påträffades för ej länge sedan en mängd människoben, vilka gömts där för att främja lyckan med djuren.
Bruket av detta slags medel mot sjukdomar var ofta förekommande, och här äro motsvarigheter på svenskt område ej sällsynta. Genom beröring med en död botades vissa sjukdo-
