38
även en annan tillhörande ett mera utvecklat stadium tillgripes sedermera, såsom längre fram skall visas.[1]
Mot föreställningen om den levande människans förhamning svarar föreställningen om den avlidna människan, vilken som döding uppehåller sig i sin grav men därifrån kan kroppsligen återvända som en fruktad gengångare.[2]För att skydda sig häremot vidtagas vid begravningen åtskilliga försiktighetsåtgärder. Albrekt Segerstedt skriver i sina Anteckningar: »En åtgärd att befrämja den dödes ro var att vid avfärden slå med tömmarna tre slag på kistan. Redan vid utbärningen ur huset kastades eldkol efter kistan, och den ställning, varpå den stått, ändrades. Härigenom skulle den döde hindras att gå igen. För samma ändamål såddes även hampfrö på alla till sorgehuset ledande vägar, och för säkerhetens skull lät man ibland nyckeln i ytterdörren sitta i, så att ej den dödes ande[3] skulle tränga in genom nyckelhålet. Halmen, varpå den döde legat, uppbrändes och röken observerades: steg den högt var det ett gynnsamt tecken.»
Troels Lund[4] meddelar, att man före avfärden tre gånger sänkte båren, varpå likkistan stod, och frågar: »Var det för var och en av personerna i treenigheten eller för vart och ett av Tors tre hammarslag, varmed hemmet tillslogs den nye ägaren?» Samme författare berättar även, att man satte ut båren genom ett fönster för att vileseleda den döde, strödde hampfrö i alla riktningar, särskilt omkring sorgehuset, och att man uppbrände halmen, varpå den döde legat, samt iakttog rökens riktning och tog förebåd av denna.[5] Helge Rosén nämner från olika håll i Västsverige lin-, hampfrö, ärter och risgryn, som ströddes på vägarna till sorgehuset.[6] I Albo vältrades bockarna, på vilka kistan stått, omkull, och likvattnet kastades efter likföljet med orden: »Far i frid, du döing, och kom aldrig mer igen».[7] Enligt Hyltén-Cavallius var bruket att uppbränna sänghalmen och kasta eld efter liket en kvarleva av seden att å bål bränna de döda.[8]
- ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 482.
- ↑ Martin P:son Nilsson: Primitiv religion, sid. 108—109.
- ↑ Uttrycket ande är naturligtvis i detta sammanhang felaktigt. »Själen kan bli liten och tunn som en ’tvinntrå’, men kroppslig är den alltid». Helge Rosén: Död och begravning, Västsvensk forntro och folksed, sid. 168.
- ↑ Dagligt liv i Norden, Bind XIV, sid. 193.
- ↑ Dagligt liv i Norden, Bind XIV, sidd. 194—195.
- ↑ Död och begravning, Västsvensk forntro och folksed, sid. 165.
- ↑ L. Reimer: Seder och bruk i Albo härad i början av 1800-talet, Fataburen 1908, sid. 215.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 459
