För att tillfredsställa dödingen och undgå besök av honom försåg man honom med vad han även i detta tillstånd ansågs behöva. I Lekvattnet blev en person för några årtionden sedan kallad inför kyrkorådet, emedan han fört stycken av bostaden och uthusen samt jord från egendomen till sin hustrus grav, »så att hon icke skulle komma igen». I dessa föremål stod allt fortfarande det gamla hemmet till hennes förfogande.[1] När Per Jönsson i Kärnberget Nyskoga erfarit, att hans fader avlidit, tog han den dödes hund och slog ihjäl honom mot spiseln samt lade honom vid dess döde herres bår.
Troels Lund nämner bruket att taga med tre fulla händer av fädernejorden och släppa ned till den döde vid begravningen;[2] Hyltén-Cavallius berättar om en bondkäring, som befallde, att fyra köpebrev på gårdar, som hon ägde, skulle skickas med henne i kistan vid begravningen,[3] och Pär Söderbäck omtalar, huru man i Småland nedlade mat, brännvin, snus och tobakspipor till den döde i graven.[4]
Dödingens tillvaro fortsatte, till dess att kroppen förmultnat,[5] Nils Helger berättar i Gåsborns historia[6] om huru Byggmästar-Per, den ene av två som trollkarlar vida bekanta bröder i östra Värmlands gränstrakter, kom i delo med Paulus i Djuprämen om sikfisket, vilket slutade med Byggmästar-Pers förklaring, att ingen skulle få sik i Djuprämen, så länge någon av dem levde. Siken försvann också och var borta i flera år, och folket började längta efter att Paulus skulle dö, så att man åter kunde fiska sik. Byggmästar-Per dog först, men siken blev borta i alla fall. Äntligen dog även Paulus, och vid gravölet efter honom vankades det sik. Byggmästar-Jan, Pers bror, förklarade saken: »I kan veta, att köttet tar till att lossna på käkbena på Per nu.»
Det vaga mellanting mellan kropp och själ, som möter i se- nast behandlade föreställningar, i vilka den zoistiska eller ani-
