II.
Husdjuren stodo i nära gemenskap med husfolket och gården. De betraktades som människornas jämlikar: på julkvällen eller, enligt andra uppgifter på julmorgonen, uppvaktades de med mat från julbordet och uppmanades att äta och dricka och må väl. Bruket omtalas från skilda håll i Sverige.[1] De nyinköpta djuren kvarades eller staddes, d. v. s. införlivades i gemenskapen med människorna, hemmet, ladugården och jorden.
Djuret kunde sålunda föras in i hemmet och fram till den husliga härden eller ock — om detta ej lät sig göra — uttogs en eldbrand varmed det slogs i pannan. Linus Brodin uppgiver även, att man bar eldbranden omkring djuret sägande: »Värmen är lika bra här, som där du kommer ifrån».[2] Även gav man djuret att dricka vatten, blandat med glöd eller att äta sleke, blandat med aska från tre eldstäder eller bröd från den egna ugnen eller sleke ur en stekpanna, i vilket senare fall, om det var fråga om en häst, djurets svans snoddes omkring i stekpannan.
I Norrland plägade man enligt Nordlander[3] leda in det nya kreaturet i boningshuset och fram till spiseln samt låta det äta salt ur en gryta, som man särskilt för detta ändamål ställt i eldstaden. Det förutnämnda ätandet av salt genom husmoderns kjortel skedde också enligt samme författare ur en kokgryta. Även från Breared, Halland, omtalas seden att leda den nyinköpta kon fram till spiseln, så att hon belystes av elden.[4]
Även vid ladugården fästes de nyinköpta kreaturen: det första som djuret tog i sin mun efter inträdet där, sattes fast i taket över dess plats, eller ock medfördes från det gamla stället den halm, varpå det legat, för att tjäna som läger även på det nya.
