Hoppa till innehållet

Sida:Rester av primitiv religion bland Värmlands finnbefolkning.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
51

Pär Söderbäck anför en bön av fåren:

Klipp mej höst, och klipp mej vår,
men lämne mine bringehår
te värme mine klöver.[1]

Även i Västbo plägade man vid klippningen stoppa en »ullsudd» i munnen på fåret.[2]

Vissa särskilda verkningar av husdjurens makt eller tydor må nämnas. Om smörbildningen vid kärningen uteblev, lät man en sugga nosa i kärnan, och om kärnan blivit skämd lade man den framför ladugårdsdörren och lät korna vid utgåendet stiga över densamma. Mot näsblod inandades man ångan av färska svinexkrementer. Sundblad nämner bruket att sticka ned en spädgris med bakändan halvvägs ned i kärnan.[3] Salomoniska konster rekommenderar »saften» av varm svinträck mot sår.[4] Det första djur, som det nyfödda barnet fick röra vid var en hund, ty därigenom fick det gott läkkött. Samma föreställning meddelas även från Dalsland av Hammarin.[5] Den som var mörkrädd skulle, då ett djur slaktats och blivit flått, gapa över de muskler, i vilka ryckningar förekommo; Gaslander angiver denna åtgärd såsom botemedel för den »den, som löper upp i sömnen», och att den sjuke skulle bita i det ryckande och skälvande köttet.[6] För att underlätta en barnsängskvinnas förlossning gav man henne tre droppar blod av en tupp, som enligt Hyltén-Cavallius[7] är ett åt solen helgat och därför mäktigt djur. I Västbo gav man hundvalpar »tuppablod» för att göra dem till arga bandhundar.[8] Vid slakten förekommo en del bruk, vilka antyda föreställningen om en själ även hos djuren, som lämnar kroppen i dödsögonblicket.[9] Ingen främmande fick inkomma under slakten;

  1. ↑ Skrock, sed och sägen, sid. 56.
  2. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska Landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 301.
  3. ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 157.
  4. ↑ Meddelanden från Örebro läns museum, VII, sid. 17.
  5. ↑ Beskrivning över Färgelanda pastorat, sid. 41.
  6. ↑ Västbo allmoge, De svenska landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 305.
  7. ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 327. Sokrates befallde strax före sin död, att en tupp skulle offras åt Asklepios, läkekonstens gud.
  8. ↑ Gaslander: Västbo allmoge, De svenska Landsmålen, 53:dje h., 1895 A., sid. 304.
  9. ↑ Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 43.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Rester_av_primitiv_religion_bland_Värmlands_finnbefolkning.djvu/55&oldid=589279”