tre gånger, så upphäves båda alternativen. I Värend trodde man, att den som första gången på året hörde göken i fastande tillstånd dårades av honom, vilket ledde till olycka.[1]
Till skydd för djuren i ladugård och stall uppspikades ofta olika slags fåglar: skator, hökar, ugglor o. s. v. Träffades någon av gulsot, gav man honom att förtära en sönderhackad gulsparv. Hyltén-Cavallius, som nämner dessa bruk även från Småland, förklarar upphängandet av de ovannämnda fåglarna därmed, att de äro Odens fåglar, vilka enligt urgammal sed upphängdes som offer för djurens trivsel och säkerhet;[2] en stekt gulsparv förtärdes enligt samme författare mot gulsoten, emedan man föreställde sig, att en person träffades av denna sjukdom, om en gulsparv flög över hans säng, innan denna blivit höljd.[3]
En bössa gjordes träffsäker, om hjärtat av en sidensvans inlades i bösstocken; man kunde tillskynda en människa fallandesot genom att ge henne tre droppar blod av en morkulla.
Åkerns alstringskraft, som även kallades hävden eller lyckan kunde bortrövas[4] genom uppsamlandet av midsommardagg, vilket skedde under midsommarnatten i naket tillstånd av husmodern, som genom att draga ett lakan på grannens åkrar uppsamlade med daggen deras alstringskraft, som sedan kunde överföras på de egna åkrarna eller givas åt de egna kreaturen, vilket hade till följd, att sådana åkrar buro ymniga skördar, och djuren blevo feta och frodiga »som älgar», under det att grannens sädesfält och vallar blevo eländiga och hans kreatur »magra som gärdesgårdar». Man kunde även draga bort lyckan från vallar och åkrar genom att plocka ett exemplar av alla de växtsorter. som där förekommo.
- ↑ Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarna, första delen, sid. 327.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 212.
- ↑ Värend och Virdarna, första delen, sid. 401. Martin Lundqvist meddelar samma uppgift från Mangskog, en socken med starkt finskt inslag. Folklig sjukdomstro, Västsvensk forntro och folksed, sid. 184.
- ↑ Jmfr Uno Holmberg: Gudstrons uppkomst, sid. 71—72.
