72
att avväpna detsamma. Till kreaturens skydd mot skämning nedgrävdes silver eller mässing i båsen eller sattes silverringar i deras öron. Då en bössa blivit skämd, botades den om man sköt med silver i laddningen eller inlade kvicksilver i stocken; Med silverkula kunde man skjuta djur, som voro hårda mot vanliga skott samt likaså pukharar.[1]
I Härjeådalen — där ju dock finskt inflytande gör sig gällande — botade man kreatur, som sväljt något vasst, genom att taga filspån och salt i munnen och därefter ge detta åt det sjuka djuret.[2] Föreställningen, att spån av mässing, som gives djuret till förtäring, sätter sig som skydd på den vassa spetsen, meddelas från Ångermanland av Heurgren.[3] Om smörbildningen gick trögt vid kärning brukade man i Västergötland nedlägga en silverslant i kärnan.[4] Isaacsson meddelar från Varmsätra, att djuren skyddades mot förgörning av trollkäringar genom att kvicksilver nedhälldes i ett hål, som borrades i ladugårdströskeln och tillslöts med en träpropp.[5] Sundblad meddelar rörande pukharen, att »s’a’ en kunna skjuta’n, så s’a’en nöcka sölverkula».[6] Enligt Salomoniska konster kan man skydda en bössa, »så att ingen kan taga bort elden däri eller förvilla ögat», om man gör eldstål och sikte samt en ring omkring pipan av en legering, vari ärvt silver ingår.[7]
Saltet ingick som viktig ingrediens i sleket; mot galla i blodet hos kreaturen infördes saltvatten i det sjuka djurets kropp genom öppningar, som uppstuckos med sylar; man kringade även med salt kring den, som fått farlighet, och kastade sedan saltet i den riktning varifrån farligheten kommit; när »tätmjölk» utlämnades, lades salt däri; i annat fall »gick tätan ut» för den som gav bort därav.
Bruket i Norrland att giva även salt åt det djur, som sväljt något vasst föremål, har redan berörts. I samma landsända sökte man även förmå korna att hålla samman genom att låta dem äta salt ur skällan, varmed kringgärning utförts omkring skällkon, eller salt, som med handen kringats omkring skällbandet.[8] I Småland och Dalsland lade man salt i mjölk, som såldes till främmande.[9]
- ↑ Jmfr Linus Brodin: Fryksdalens finnsocknar, sid. 140.
- ↑ Johan Nordlander: Om trolldom o. s. v., Sv. Fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, år 1879, sid. 127.
- ↑ Djurskrock, sid, 174.
- ↑ J. Sundblad: Gammaldags seder och bruk, sid. 157.
- ↑ Svenska landsmål 1918, h. 2, sid. 40.
- ↑ Gammaldags seder och bruk, sid. 162.
- ↑ Meddelanden från Örebro läns museum, sid. 60.
- ↑ Johan Nordlander: Om trolldom o. s. v., Sv. Fornminnesföreningens tidskrift n:o 11, år 1879, sid. 128.
- ↑ Pär Söderbäck: Skrock, sed och sägen, sid. 56, samt Hammarin: Färgelanda pastorat, sid. 42.
