ningen, och jag fann mig tryggt kunna vänta därstädes, tills vildarnas båtar anlände. Innan de voro färdiga att landstiga, kunde j ag obemärkt förflytta mig till en tät dunge av träd, bland vilka ett fanns, som var nog ihåligt för att fullständigt dölja mig. Där kunde jag ställa mig och noggrant iakttaga deras blodsdåd samt i rätta ögonblicket sikta på deras huvuden, då de slutit sig så tätt tillsammans, att jag icke skulle kunna undgå att i första skottet såra eller döda tre till fyra stycken av dem.
Alltså bestämde jag denna plats till utgångspunkten för mitt anfall, varpå jag lagade i ordning de två musköterna och min vanliga jaktbössa. De båda förstnämnda laddade jag med tvenne rännkulor och fem vanliga gevärskulor vardera; jaktbössan däremot med nära en handfull stora svanhagel, och var och en av pistolerna med fyra kulor. Sedan jag dessutom försett mig med ammunition för en andra och tredje salva, ansåg jag mig tillräckligt rustad för mitt krigståg.
Då jag sålunda nu var färdig att när som helst börja anfallet, begav jag mig varje morgon till toppen av berget, som var beläget ungefär fem kilometer eller kanske något längre från min borg, för att efterspana de väntade båtarna. Sedan jag emellertid under närmare tre månaders tid oavbrutet fortsatt min spionering och städse måst återvända med oförrättat ärende började jag tröttna på denna i längden obehagliga vaktgöring. Un
