Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/363

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
359

Vi funno nu rådligast att giva oss av så fort som möjligt, ty om vi stannat natten över, hade vildarna säkerligen väntat som en skyldig artighet å vår sida, att vi följande morgon slaktat två eller tre av fångarna och bjudit givarna på frukost. Vi togo därför skyndsamt avsked med alla de hövlighets- och tacksamhetsbetygelser, som kunde ifrågakomma, då ingendera parten förstod ett ord av vad den andre sade, stego så ombord i vår lilla båt och satte ut till sjöss. Så snart vi anlänt till den första av öarna, frigåvo vi åtta av fångarna, enär vi icke sågo oss någon utväg med dem alla.

Under resan sökte vi på alla upptänkliga sätt meddela oss med våra fångar, men det var omöjligt att få dem att begripa våra tecken. Allt vad vi sade till dem, gåvo dem eller gjorde för dem, trodde de hava avseende på deras slutliga öde att bliva slaktade och uppätna. Först av allt löste vi deras band; men därav blevo de arma varelserna, i synnerhet kvinnorna, i högsta grad skrämda, liksom hade de redan känt kniven på sina strupar. De trodde nämligen, att vi löste deras händer endast för att omedelbart gripa oss an med slaktandet. Om vi gåvo dem något att äta, var förhållandet detsamma; de inbillade sig, att vår omtanke hade sin grund i en farhåga för, att de skulle magra och icke bliva feta till slakt. Om vi betraktade någon av dem, så var naturligtvis den sålunda uppmärksammade övertygad om, att han eller hon skulle bliva det första offret. Ja, ännu i dag vänta de icke annat än att förr eller senare, vederbörligen anrättade, komma på sin nye herres middagsbord, och det fastän vi bemött dem vänligt och behandlat dem väl.

Då de tre resenärerna avgivit denna berättelse om sin resa, frågade guvernören dem, var de hade sina fångar. Härpå svarade den av engelsmännen, som förut talat:

— Så fort vi kommit i land, förde vi dem upp till en av våra hyddor och instängde dem där. Vi iakttogo likväl den försiktigheten att åter binda deras händer, på det de icke under vår frånvaro skulle bemäktiga sig båten och fly ifrån ön. — Och nu, slutade han, vilja vi endast bedja er giva oss litet livsmedel för våra fångars räkning, ty våra egna förråd äro i det närmaste uttömda.

Hela kolonien beslöt nu att, med guvernören i spetsen, följa de tre engelsmännen till deras hem för att taga fångarna i närmare skärskådande. Även Fredags far följde med dem.

Då de inträdde i hyddan, funno de alla fångarna sittande på golvet, bundna och fullkomligt nakna. De tre männen voro ståtliga, kraftigt byggda karlar med välformade lemmar och fördelaktigt utseende; deras ålder tycktes vara mellan trettio och trettiofem år. Av de fem kvinnorna tycktes tvenne vara mellan trettio och fyrtio år gamla; två andra ej över tjugofyra eller tjugofem, och den femte — en smärt, vacker flicka — omkring sexton eller sjutton. Alla kvinnorna voro välformade såväl till gestalt som anletsdrag, men hud-