Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/482

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

478

sågo fartyget ligga i en lutande ställning och våra män sysselsatta med arbetet på dess botten, trodde de, att vi lidit skeppsbrott och nu sökte reparera skadan. Detta föll dem synbarligen ej i smaken, ty efter deras uppfattning tillhörde ett förlist fartyg dem och ingen annan.

De drogo sig tillbaka för en stund och började överlägga sinsemellan. Efter ett par timmars förlopp fingo vi se resultatet av överläggningen, i det att tio eller tolv stora båtar med en besättning av åtta till tio man i varje omringade fartyget i tydlig avsikt att utplundra det.

Då de nalkades sjösidan av fartyget och sågo våra män därstädes sysselsatta med sitt arbete, vilket de utförde stående i båtarne, vilade infödingarne på årorna och betraktade oss en stund utan att göra någon rörelse. Vi å vår sida sågo deras ankomst med överraskning och utan att först fatta deras avsikt; men för att vara beredda på alla händelser, togo vi tillfället i akt, och några av oss kröpo in i fartyget för att hämta vapen och ammunition, på det vi skulle kunna försvara oss, om vi blevo anfallna.

Vi fingo icke skäl att ångra vår försiktighet, ty efter omkring en kvarts timmes tid, varunder kineserna synbarligen kommo till den slutsatsen, att fartyget i själva verket var ett vrak, som vi höllo på att bärga — efter en kvarts timme, sade jag, styrde de rakt ned på oss och nalkades fartyget liksom i slagordning.

Då våra karlar varseblevo det stora antalet fiender, blevo de helt förskräckta, ty vi befunno oss verkligen i en väl dålig ställning för att kunna bestå i en strid. Jag uppmuntrade dem så gott jag kunde och befallde dem att skyndsamt ro runt för att stiga ombord å fartyget och om möjligt söka få detta på kölen igen, innan fienden anföll.

Men det var för sent — de hunno ej lyda ordern, innan fienderna voro Over dem. Två av deras båtar lade sig invid vår barkass och sökte tillfångataga våra män. Den förste av dessa, som de fattade tag uti, var en ung, kraftfull engelsman, som, änskönt han hade en musköt i handen, likväl icke brydde sig om att avfyra den, utan lade den lugnt ned i båten — dåraktigt nog, efter vad jag tyckte. Men karlen förstod i sanning sin sak bättre, än jag hade tilltrott honom om, ty i ett nu grep han vilden med högra handen, drog honom över i barkassen och slog med sådan kraft hans huvud mot relingen, att hedningen dog på fläcken utan att giva ett ljud ifrån sig.

Under tiden hade en holländsk matros fattat musköten om pipan och svängde kolven som en klubba mot kinesernas huvuden med det resultat, att fem av dem som sökte äntra barkassen stupade.

Men allt detta förslog föga mot en fiende på trettio till fyrtio man, och redan var barkassen, som blott hade fem man till sitt försvar, så gott som övermannad, då plötsligen en händelse inträffade, som icke: blott gav de våra en lysande seger utan även satte våra skrattmuskler i livlig rörelse.