Hoppa till innehållet

Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

På bron vandras det hit och dit, pratas och tvistas.

»Hvem fan fick nu dem att slå vad?»

»Fulla lära de väl ha varit», förklarar någon.

»Nå, det kunde man tro, inte är det just en nykter eller klok människas påfund!»

»Och flottarne själfva då, dem är det ju egentligen det gäller?» frågar någon nyfiken.

»En halfgalen odåga lär den ene vara — han går in i elden bara man hetsar upp honom med att det är något som ingen vågar göra.»

»Så så. Ja, litet galen skall man allt vara.»

»Bäst att ännu inte tala om galenskap, det lär vara en ryktbar forsstyrare!» infaller någon.

»Nog lär väl ändå Kohiseva vara ryktbarare! Och den andre då?»

»Känner ni inte honom? Det är ju den där underkvartersmannen, Olof, den där därborta!»

»Den där, som nästan ser ut som en herre?»

»Just han!»

»Hvad är det egentligen för en karl, han är ju inte ens klädd som en riktig stockflottare?»

»Tag reda på det, om du kan, inte vet någon mera om honom än hvad som syns utanpå. Skolbildad lär han vara och till och med språkkunnig, men ändå har han inte något annat namn än Olof.»

»Jo, det är mig en ulspegel!»

»Visst ha vi ju i vårt lag allehanda folk. Och det säger jag, att är det någon som far utför forsen, så är det han!»

»Profetera inte — det är du för svart till!» mumlar någon från motpartiet.


101