Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kroppen böjes, men rätar åter upp sig — mannen står rak som förr, dansar baklänges några steg, och stocken ilar fram förbi hindret.

»Det var ingen lek mera!»

»Nej, nej, det var en fan att inte falla!»

Stocken ilar fram, mannen står åter säker.

En ny stöt. Stockens förända reser sig upp åt höger, »satan»! ljuder det midt ur skummet — den röda rocken flyger långt in bland hvirflarna.

Ängslig rörelse på bron — åskådarne på stranden resa sig.

Den röda rocken dyker åter upp ur hvirflarna. Några kraftiga simtag — forsfararen når lugnvattnet vid stranden.

Svordomar. Mannen sätter sig på stranden och håller vattnet ur sina stöflar, får sin stake af vaktmanskapet vid Äkeänlinna — hatten for sin kos. Han ilar uppför stranden.

»Vore det inte tid att sluta nu?» föreslås det på bron.

»Gif råd åt mor din!» hväser han mellan tänderna.

»Nu vore kanske kartan bra att ha!» säger någon halfhögt.

»Då man inte har hatt behöfver man inte rock heller!» Den röda rocken kastas i land — en blå skjorta skymtar fram ute på flotten — en ny stock skjutes vredgadt fram under bommen och flyter ner mot bron.

»Glo tillräckligt nu, så ni känna igen mig till en annan gång!»

Inte ett knyst på bron.

Stocken ilar fram under bron ock klarerar korsvågen med heder. Några kraftiga drag med staken

— 107 —