»Säg ut bara!»
»Äga mig helt?» — Hon tystnade tvekande, men fortsatte sedan med bleka läppar: »äga mig i dag, resa i morgon och kanske sedan någon gång minnas att du också ägt mig bland andra?»
»Jag skulle kunna hata dig!» talade ynglingens blick, men han sade intet, såg endast stinnt på henne.
»Och kanske har du inte heller varit sådan jag väntade», fortfor flickan lugnt. »Om du hade varit sådan, så…»
»Hvad då?» utropade ynglingen häftigt, liksom värjande sig mot en beskyllning.
»Så skulle du inte… tala till mig såsom du nu gör», svarade flickan undvikande. »Och kanske det, hvarför du nu vredgas på mig, också är så, att… du inte kan få mer än hvad du själf kan ta?»
Ynglingen såg på henne med stora, förvånade ögon.
»Och kanske du», fortfor hon med knappt hörbar röst, »inte kan ta mer än hvad du förmår behålla?»
Flickan såg brydd ned, utan att riktigt veta hvad hon själf hade sagt. Hon hade bara känt sig tvungen att säga det.
Länge såg ynglingen tigande på henne, som om han hört något nytt och oväntadt, hvilket han först måste öfvertänka.
»Du borde själf veta hvarför jag ej kan hålla någon kvar!» sade han slutligen.
»Det vet jag också», svarade flickan, »du vill inte hålla någon kvar!»
Det var som en tunn, hvass törntagg hade trängt in i ynglingens hjärta, brustit och blifvit kvarsittande.
