12. NECKEN OCH SJÖJUNGFRUN.
Långsamt flöt floden fram — vågorna skvalpade, säfven sviktade.
På flodens ena strand stod barrskogen grön, den andra stranden upptogs af åker och äng. Genom åkrarna, ett par tiotal famnar från stranden strök landsvägen fram.
På landsvägen kom en ung flicka gående — oroligt spejande blickade hon då och då mot floden.
Flickan stannade. På floden skymtade en stockbom, på andra stranden lågo hvita stakar. Och ännu något — en man som låg utsträckt på marken vid skogsbrynet, med hufvudet stödt mot handen.
Flickan betraktade honom granskande. Mannen rörde sig ej. Flickan tvekade fortfarande — tog ett steg framåt och åter ett tillbaka. Slutligen steg hon beslutsamt ned från landsvägen och försvann i en bäckfåra som ledde rakt ned till stranden.
I ynglingens bröst kämpade återseendets glädje med sårad stolthet och bitterhet. Han kände lust att skynda öfver vattnet, störta emot flickan och sluta henne i sina armar — utan att tänka på något, utan
— 124 —
