»Det är nu den där herrskapskärleken!» mumlade någon.
»Och kvinnokärleken i synnerhet», fortfor någon annan med spelad munterhet, som för att fördrifva den allmänna stämningen. »Det är dock med deras kärlek på samma sätt som med deras fickur, skakar man ett tag på dem, så äro hjulen om hvarandra!»
»Ja, säg herrskapsflickornas hjul — inte äro bondflickorna så tokiga! Vår bondkärlek är som en dalklocka. Om den börjar krångla, så säg »stopp» och stanna den på ett par timmar, skaka sedan litet på den, ropa ett argt »nå» och sätt den i gång igen, så går den fast baklänges om du vill.»
Det gjorde riktigt godt. Några skrattade högt, andra blott fnissade.
»Det har du rätt i!» inföll en fetlagd, högröstad man. »Också min gumma där hemma hade i sin ungdom förgapat sig i någon fördömd sötmjölksglop, och illa nog var hon fast. Men inte kommer man långt med mjölkvälling, tänkte jag, och slängde undan vällingskoppen och tog flickan själf. Och bra har det gått, aldrig har hon sedan frågat efter glopen.»
En kraftig, befriande skrattsalva ljöd från gruppen kring elden.
»Det är väl öfver er egen vällings uselhet ni skratta», yttrade en äldre man i det han rensade pipoljan ur sin snugga. »Det finnes också bondflickor, hvilkas visare i sådana saker inte tåla att bli omtummade, och både män och kvinnor, hvilka inte nöjas med hvilken välling som helst»
I hans röst skälfde en sådan underton af smärta samt allvar, att löjet dog på allas läppar. Förvånad
