vände sig Olof om och betraktade talaren — någon gjorde tecken bakom gubbens rygg och pekade på honom med fingret.
»Jag känner åtminstone en bonde», fortsatte åldringen, »hvilken i sin ungdom älskade en flicka som han inte fick gifta sig med. Han tog nog inte lifvet af sig för det, men hårdt grep det honom ändå: han sålde sin gård, söp upp pengarna och som Jerusalems skomakare har han irrat omkring i alla sina dagar, och den flickan har han aldrig kunnat glömma.»
Gubben tystnade.
»Och han lär allt som bäst minnas henne, fast han redan är gammal och grå», sade densamme som nyss pekat på honom.
Åldringen lät sitt hufvud sjunka och drog ned mössan i pannan, man såg endast hur det ryckte i hans gråstripiga haka och hur det mässingsbeslagna pipskaftet darrade i hans hand.
Karlarna utbyta förstående blickar, ingen fortsätter samtalet.
»Inte lär det vara någon lek, det heller, hvar och en känner endast sitt eget fall», yttrar slutligen en värdig medelålders man.
Åter sucka furorna på kullen, åter ilar en vek klagoton utmed stammarna. Morgongryningen kastar en svag ljusning mot Neitokallios klippbrant — långt borta på ängarna höres kornknarrens läte.
»Det är tid att bryta upp!» säger Olof och reser sig.
Men karlarna glömma att stiga upp och stirra blott häpna på Olof: »Hvad går nu åt honom — han
— 138 —
